Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

LINNÉA
Elin.
Förnamnet är mer än nog. Det säger alldeles för mycket.
Linnéa måste ut, bort. Hon står inte ut i lägenheten som hon
plötsligt tycker att den stinker av rakvatten.
Den jäveln!
Hon får på Esaias kläderna och lägger honom tillrätta i barnvagnen.
På spårvagnen har hon svårt att hålla tårarna borta.
Vid botaniska trädgården kliver hon av och hon har sedan ett
stort skogsområde kring själva trädgården att förlora sig själv i
en liten stund.
Det är inte helt enkelt att få med sig barnvagnen men till slut
känner hon sig ensam nog att låta gråten komma.
“Din jävla skit” väser hon mellan tårarna och slår handflatorna
blodiga mot stenhällen där hon fallit ner på knä.
“Jag hatar dig!”
Tiden tycks stå stilla och granarna lyssnar utan att säga något.
Det finns så mycket som behöver komma ut ur henne och när
det till sist är gjort känner hon sig lika tom som ett urblåst ägg.
Näsan är tät av snor och hon torkar av sitt ansikte på tröjärmen.
Handflatorna bultar och hon skulle behöva badda dem med
Desivon.
I vagnen sover Esaias, tack och lov.
Nu då, tänker hon. Vad ska jag göra nu?
Skilja mig?
100