Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

GUNILLA
Inbrottstjuvar!
Det är Gunillas första tanke när hon vaknar och hör steg på
bottenvåningen. Hon känner en förlamande känsla i kroppen
och en yrsel så som hon alltid gör ifall hon vaknar mitt i natten
fastän hon tagit en rejäl dos med sömnpiller före sänggåendet.
Händerna skakar och hon känner att munnen är torr som sandpapper.
Hjärtat hoppar jämfota i bröstet på henne. Någon rotar
runt där nere. Hon tänker på herbariet... De får gärna ta alla
hennes smycken ur smyckeskrinet i badrummet bara de låter
hennes herbarium vara! De torkade minnena är oersättliga för
henne.
Så... steg i trappan. Hon drar täcket upp över hakan, som om
det på något vis skulle hjälpa. Gode Gud, tänker hon och ber
en hastig bön om barmhärtighet. Det går som på automatik
hos henne. Hon minns alla de orden som farmodern bad med
henne om somrarna när hon var hos de gamla i Värmland. Ändå
blev gudstron aldrig hennes egen. Men i stunder som denna
kommer alla orden tillbaka och i ögonblicket är Gud lika verklig
som inbrottstjuven.
Så slås sovrumsdörren upp och hon kan urskilja gestalten av sin
egen man där i dörröppningen.
Han går med trötta steg in och slår sig ner på sängkanten.
”Förbaskade karl...” viskar hon tyst för sig själv.
Han kan hellre stanna ute hela nätterna istället för att skrämma
43