Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

Tanken slår henne också att det kanske bara är så enkelt att de
allihop flytit iväg på havet i var sin eka utan åror. Om de bara
vågade titta upp och ropa ut sin skräck och nöd så kanske de
skulle nå varandra, höra varandras rop och förstå, komma till
undsättning. En sällsam frid sprider sig inom Linnéa och hon
tar Elins händer över bordet.
“Sa han att han älskade mig?”
“Ja. Han älskar dig väldigt mycket. Jag var bara ett misstag...”
Tystnaden är behaglig mellan dem nu, tycker Linnéa. Hon har
nästan glömt bort att hennes pappa ligger död i badkaret. Hon
har nästan glömt att Esias är hon Mikaela, som han knappt inte
känner alls. Det är som om Elin och Elins kök nästan inte finns.
Deras händer sammanflätade på den vita träskivan. Visst är
hon fortfarande rasande på Torbjörn, och visst har han ett och
annat att förklara. Men någonting har hänt i mötet med Elin,
om det hon bär på som får henne att medvetet göra andra illa.
I den tanken dyker pappans ansikte upp.
Det döda ansiktet under det genomskinliga duschdraperiet.
Hon rycker till.
“Vad ska vi göra med honom?”
“Torbjörn?”
“Nej. Pappa, Per-Ola.”
Elin stönar högt och lägger pannan mot bordet så att den vita
bordsskivan nästan täcks av det blonda hårsvallet.
“Om jag ändå visste!”
“Jag ringer Gunilla, min mamma.”
Elin orkar inte ens protestera.
147