Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

“Han.” viskar Elin.
“Han?”
“Han är där inne!”
“Nu?”
“Ja.”
Linnéa rycker upp dörren och vet inte vad hon ska förvänta sig.
Torbjörn i duschen? Torbjörn som rakar sig framför spegeln?
“Var?”
“I badkaret.”
Då ser hon. Skriket är hennes.
Sedan flyr hon från badrummet. Elin springer efter henne.
“Du sa ju att du visste!”
“Pappa...”
“Vad?”
“Pappa... Hur?”
“Pappa? Är det du som är hans dotter? Linnéa?”
Linnéa nickar.
En våg av illamående går genom hennes kropp.
“Han har tagit livet av sig för det jag sa, är det inte så?”
“Alltså, jag förstår ingenting. Du sa ju att du visste...”
“Nej! Nej! Eller... inte det. Och nu är han död. Fattar du vad det
är som jag har gjort?”
Linnéa slår händerna för ansiktet.
“Han kom till mig för ett tag sedan... Sa att han inte mådde så
bra och undrade ifall jag kunde undersöka honom. Först sa jag
nej, det kunde de lika gärna göra på vårdcentralen.
Sedan, dagen efter, ringde jag honom och sa att jag väl kunde ta
ett blodprov och göra en enklare undersökning.
Jag är ju ändå läkare fastän jag är föräldraledig. Så han kom och
jag lyssnade och tog blodtryck och provet då till sist. Sa att jag
skulle ge honom besked en vecka senare.
Givetvis var han kärnfrisk, men...”
“Men?”
“Jag sa att han hade cancer. Max sex månader kvar att leva.”
Då lägger Elin upp ett gapflabb.
“Var det någon som faktiskt tyckte om honom?”
142