Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

pappa kallade mylta. När hon hade fötts hade de fortsatt att
kalla henne Mylta ända tills papperen från Skatteverket krävde
ett namn på deras barn. My hade varit det enda alternativet då.
My, Mylta. Mylta, My.
Elin, Martin och My. En liten familj. Lycklig, till den dagen då
Elin hade dödat allt. Och Martin hade gått. När han sagt de där
orden hade han gått, och sedan aldrig hört av sig mer annat
än i de där formella papperen som de båda hade behövt skriva
under.
Själv hade hon brutit med allt en period. Vänner, familj...
Hon hade bott på Kvinnojouren en period efter att ha dragit en vals
om sin misshandlande man. De hade inte varit svåra att övertyga.
Plötsligt märker hon att hon gråter där hon går. Och klockan
i kyrktornet ger ifrån sig ett dovt klingande. Halv fyra. En ny
dag ska till att gry och hon har bara några kvarter kvar att gå.
De där stövlarna är verkligen inga promenadskor.
Fast tröttheten dövar smärtan.
Hon är så trött att det känns som hon hon ska ramla ihop på
hallmattan när hon äntligen kommit innanför dörren. Hon får
sätta sig på golvet för att lirka ut de svullna fötterna ur stövlarna.
Jackan kränger hon av sig där hon sitter och bryr sig inte
om att hänga upp den sedan. Bara in till sängen. Rakt in till
sängen och komma ner under täcket. Hon bryr sig inte ens om
att ta av sig kläderna.
Kläder och tankar får sorteras imorgon för nu sveper sömnen
in över henne och drar ner henne i hennes djupaste innersta.
86