Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

ukar sitta hos henne. Snarare känner hon sig rastlös.
Känslan driver henne att resa sig upp och gå planlöst runt i
rummet. Hon låter fingrarna glida över de många skinnbanden
i bokhyllan men känner inte alls för att läsa.
Hon går genom husets alla rum. Tomma, tänker hon fastän
hon ser alla möbler, tavlor, gardiner, blomkrukor, lampor...
Livlöst.
Hon är den enda som fyller alla dessa rum med liv nu och hon
orkar inte göra det ensam, för det tycks ta all hennes kraft.
Hon drar koftan tätare kring kroppen. En hund skulle hon ha,
tänker hon. En sobelfärgad collie med mandelformade bruna
ögon.
Hon blir ståendes framför fönstret i rummet som en gång var
dotterns.
Det lyser i fönstren hos Siv och hon tycker sig se en skymt av
henne... som om hon dansade för sig själv.
Kanske är det så man skulle fördriva ensamma vårkvällar?
Collien kommer till Gunilla i tanken igen.
Hon är så trött på sin ensamhet.
36