Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

Av trä.
Gunilla kan nästan se hur dottern andas ut, som om Esaias
faktiskt var allergisk mot plast. Esaias tar den färgglada skallran
och stoppar den genast i sin tandlösa mun.
”Han gnager på allt nu...”
”Han håller väl på att få tänder...”
”Ja, han är lite röd och svullen i tandköttet.”
”Han verkar glad ändå. När du fick tänder... oj, oj, oj, vad du
skrek!”
Linnéa kniper ihop munnen. Har hon anmärkt nu igen? Det
verkar som att hon inte kan öppna munnen utan att det kommer
något som får Linnéa på dåligt humör.
Under tystnad slår Linnéa vatten över hennes te och häller upp
kaffe åt sig själv. På bordet finns det både bröd, pålägg och bullar.
Hon brer en smörgås åt sig själv, lägger en skiva ost och en skiva
kalkon ovanpå.
”Hur är det med dig och pappa?”
Frågan får Gunilla att nästan sätta första tuggan i halsen.
Pappa... när nämnde Linnéa Per-Ola senast?
”Det är väl som vanligt...”
”Han är aldrig hemma alltså?”
”Jo. Faktiskt. Inatt höll han på att skrämma slag på mig när han
kom hem. Först förde han ett sånt väsen på nedervåningen att
jag var övertygad om att det var en inbrottstjuv!”
”Det är inte roligt, mamma.”
”Men lite komiskt är det väl? Jag trodde ju mer på att det var en
tjuv än att det faktiskt var han.”
”Du var väl trött.”
”Varför undrar du förresten?”
”För att han ringde mig för ett par månader sedan och var orolig
för sin hälsa.”
”Gjorde han?”
”Ja. Och han har inte sagt något till dig?”
”Nej. Inte ett ord.”
Av någon anledning som Gunilla inte förstår verkar Linnéa
lättad.
62