Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

GUNILLA
Det knorrar lite i magen fastän det bara är ett par timmar
sedan hon åt sina kaviarsmörgåsar och sitt perfekt löskokta ägg.
Fast det beror väl på den långa skogspromenaden och vårluften.
Det knoppas allt mer i trädgården och hon har lovat sig själv att
jobba med den hela dagen imorgon. Jorden ska luckras och ris
ska eldas. Askan ska hon sedan ge åt vinbärsbuskarna. Det finns
så mycket att göra. Och Siv kanske kan göra henne sällskap om
hon inte mot all förmodan tycker om att jobba i andras trädgårdar
men inte i sin egen. Hon strör lite socker över filbunken,
tar en sked och går sedan in till herbariet. Tuvdun, ängsull, alla
möjliga sorters starr. Penningört, Lomme, Dådra, Baldersbrå
och Kamomill ...
Alla minnen, de vackraste finns gömda mellan de torkade bladen,
inuti frökorgar och pistiller.
Det sura och söta fyller gommen. Fast visst smakade hennes
barndoms filbunkar annorlunda. Fylligare på något vis. Och
sockret var brunt, smalt och flöt ut.
Händerna blir vilande i knät och i tankarna är hon åtta år igen.
Citronfjärilen fladdrade på ängen, pappa levde och
mamma bakade bröd. Minstingen tultade runt i köket och
ingen anade att han aldrig skulle fylla tre år.
Och allt på grund av spriten.
Men Gunilla vill inte tänka på olyckan, utan tiden innan.
Just den där dagen då hon fångat citronfjärilen och hållit dess
fladdrande kropp i sina kupade händer för en kort sekund
139