Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

Torbjörn kommer ut ur duschen och hjälper henne. Han verkar
ovanligt glad och inte ett dugg stressad fastän han snart måste
åka till jobbet igen.
“Du , jag har tänkt på det där du sa om att göra något kul när
jag är ledig i nästa vecka.”
“Ja?”
Nu måste hon bita sig i tungan för att inte förstöra det här. Inte
ta upp hans nattliga frånvaro just nu.
“Tror du vi skulle kunna låna dina föräldrars sommarhus?”
“Jag kan fråga pappa... Jag har ändå tänkt att ringa honom
idag.”
“Fint. Om du vill?”
“Ja, jag vill.”
Linnéa kan knappt minnas när hon var där senast. Det känns
som om dom jobbar jämt, hon och Torbjörn. Eller åtminstone
som om de aldrig är lediga tillsammans. De hade tillbringat två
veckor i Skottland tilsammans, det året de gifte sig. Hon hade
älskat hedarna, slotten och Southbridgevalven i Edinburgh.
De fuktiga underjordiska gångarna och hålorna som hade hyst
såväl irländska immigranter som krogar och lagringsutrymmen
för mänskliga organ som var en dåtida handelsvara på svarta
marknaden. I taken hade det funnits tusentals ostronskal, ett
spår efter mathållningen i de dåtida slumkvarteren som detta
hade varit. Hon hade förfasats och fascinerats.
Veckan på Kreta för två år sedan hade knappt gjort något
intryck på henne alls. Framför allt för att det var alldeles för
varmt för att överhuvudtaget kunna göra något vettigt.
Till föräldrarnas sommarhus hade de mest åkt under studenttiden.
Hon hade hållit på att skriva en uppsats om psykosocialt
arbete med föräldrar till dödfödda barn och han hade fått för
sig att middagen kunde tas upp ur havet varje dag vilket allt
för ofta hade slutat med att de hade fått åka flera mil för att
köpa pizza som de åt med händerna på någon klippa medan
deras fötter vilade i saltvattnet och sjögräset tog tag i deras tår.
93