Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

De tar henne till mammans matosluktande famn, den som
försvann till Torquay för kärlekens skull och den tar henne till
My. Alltid till My. Hon vet att hon hela livet alltid kommer att
bära med sig henne allra närmast sitt hjärta. Sorgen är som ett
svart dubbelhjärta inuti hennes bröst, ett som slår parallellt
med det vanliga röda. Ingen kan se något utav dem, bara känna
dess slag ifall de kommer henne tillräckligt nära. Och hon gör
allt för att hålla dem på avstånd. Den magra tjejen fönar hennes
hår. Sprayar och drar i några slingor med långa fingrar.
”Känns det bra?”
Tjejen tar fram en spegel som visar hur Elins hår ser ut bakifrån.
Det är snyggt, tjejen kan sitt jobb.
”Jättebra” svarar Elin sanningsenligt.
Håret luktar annorlunda och tycks svänga i en annan takt än
tidigare, en fördröjd rytm när Elin kliver ut på gatan igen. Det
är nästan folktomt och det får henne att känna sig fri. Lite nya
kläder också...
Hon går med bestämda kliv i riktning mot favoritaffärerna, de
som egentligen är alldeles för dyra för någon som jobbar som
personlig assistent...
Att en del av pengarna på kontot kommer från P-O tänker hon
inte alls på när hon några timmar senare sitter på spårvagnen
på väg mot Astrid Olssons lägenhet med händerna fulla av
påsar. Inte mycket i livet är gratis. Bara det allra bästa. Elin vet
mer om det än vad hon egentligen vill. Ibland känns det som
om det bor en betydligt äldre kvinna inuti hennes 34-åriga
kropp. Kanske kommer hon att mogna och bli den kvinnan
inifrån och ut en dag, men ännu känner hon sig inte redo för
det. Rädslan är för stark.
59