Vårdprogram för barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd

Behandling/Insatser
Inledning
I dag blir det allt vanligare att barn med autism får en diagnos vid mycket unga år, ibland
redan före två års ålder. Ett av syftena med tidig diagnos är att så snart som möjligt kunna
erbjuda barn och föräldrar lämpliga insatser.
Tidiga insatser anses vara viktiga bland annat för att ge barnen så bra utvecklingsmöjligheter
som möjligt och undvika att de utvecklar problembeteenden. Det finns olika teorier
om varför det är viktigt att starta tidigt. Dels vet man att hjärnan är mer formbar ju yngre ett
barn är och att träningen därför borde ge ett bättre resultat, dels konstaterar man att ju tidigare
man sätter igång, desto mindre har barnet "halkat" efter i utvecklingen och har därför
mindre att ta igen. Dels har barnet inte hunnit utveckla så många rigida beteendemönster
som kan göra det svårare att genomföra en behandling.
Vid Aspergers syndrom varierar symtombilden och behovet av hjälp från individ till individ
och vid olika åldrar. I grundskolan är det vanligt att svårigheterna ökar och för många
är problemen och behovet av stöd/insatser som störst i tonåren. Mycket kan göras med
stödjande insatser, kunskap om funktionshindret, anpassning av kravnivån och med respekt
för individen med en unik personlighet.
Evidensbaserad behandling
Vad gäller evidensgrunden för insatser vid autism, så är den fortfarande ganska otillfredsställande
och det saknas en hel del forskning. Nästan samtliga metaanalyser (forskningsöversikter)
som finns att tillgå i dag bygger på samma primärstudier. Bristerna i studierna
som finns rör framförallt att det är få randomiserade undersökningar, att det använts ett för
litet antal barn för att kunna få statistiskt relevanta resultat, att bedömningsprocedurerna har
varit omdiskuterade och det saknas långsiktig uppföljning av resultaten (Bohlin et al, 2004)
Den sammantagna bilden som framträder går dock att sammanfatta som att det finns visst
kunskapsstöd för att vissa komponenter är av betydelse för att en intervention ska kunna få
ett gynnsamt utfall. I Bohlins et al (2004) rapport lyfts de viktigaste fram:
• strukturerade metoder verkar fungera bättre än ostrukturerade
• insatser bör vara tidiga och ha hög intensitet
• programmen bör vara individualiserade och ta hänsyn till helhetssituationen (även
om de är manualbaserade bör man alltså försöka anpassa det till varje barn och familj)
• TBA (Tillämpad Beteendeanalys) verkar fungera bäst
• föräldrarna bör involveras
• programmen bör kontinuerligt utvärderas och vara långsiktiga till sin karaktär
• det verkar vara av betydelse att barnen får vara tillsammans med normalutvecklade
jämnåriga
• personal som arbetar med barnen bör vara väl utbildade och få regelbunden handledning
Många av de program som existerar bygger på dessa principer i olika konstellationer och
form, och även om en särskild metod inte har utvärderats specifikt, så kan man ändå dra
vissa slutsatser om dess effektivitet (Bohlin et al, 2004). Olika program har dock aldrig
jämförts och det verkar troligt att anta att olika barn med sina speciella förutsättningar kan
ha olika nytta av olika metoder och att man här måste pröva sig fram (Simpson, 2005).
20