Vårdprogram för barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd

AST med komorbid aggressivitet/självskadebeteende
Vid behandling av aggressivitet/självskadebeteende måste bakomliggande orsaker utredas,
vilket sedan kommer att styra behandlingen. Både de typiska och atypiska neuroleptika är
potenta dopaminreceptorantagonister där de atypiska förutom att de blockerar dopamin oftast
också utövar antagonism av serotoninreceptorer. Serotonerga avvikelser har ju frekvent
visats och antagonismen av serotoninreceptorer anses ligga bakom de rapporterade
fördelarna med atypiska neuroleptika genom att minska benägenheten att orsaka extrapyramidala
symtom. Dessa kan dock orsaka signifikanta biverkningar där viktökning är en av
de mest bekymmersamma med tanke på vidare utveckling av medicinska problem som diabetes,
hyperlipidemi och kardiovaskulära sjukdomar. Viktökningen anses störst för klozapin
och olanzapin, minst för ziprasidon och aripiprazol samt intermediär med risperidon
och quetiapin. Barn anses ha den största risken för denna biverkan. I en av de större studierna
av risperidon var viktökningen störst under de första åtta veckorna av behandlingen
för att sedan bromsas under de följande fyra behandlingsmånaderna. Hyperprolaktinemi
ses också i varierande grad vid behandling med neuroleptika, ibland tillsammans med kliniska
symtom som gynekomasti, amenorré och osteoporos. Risk för prolaktinstegring verkar
vara störst i samband med behandling med risperidon. Vid behandling med atypiska
neuroleptika ska uppföljning ske med bl.a. regelbunden blodprovstagning enligt speciella
riktlinjer. Var god se Correll CU i referenslistan. Atypiska neuroleptika verkar i mindre utsträckning
orsaka extrapyramidala biverkningar. Alla typer av neuroleptika kan orsaka malignt
neuroleptikasyndrom, vilket är ett livshotande tillstånd.
Sammanfattningsvis framträder atypiska neuroleptika som första linjens farmakologiska
behandling för irritabilitet (det vill säga aggressivitet, självskadebeteende samt utbrott) hos
barn och ungdom med AST. I dag stödjer dubbelblind, placebokontrollerade studier användning
av risperidon för detta ändamål. Andra neuroleptika kan prövas vid bristfällig effekt
av risperidon t.ex. aripiprazol, olanzapin, quetiapin, ziprasidon och paliperidon. Storskaliga
placebokontrollerade undersökningar av olanzapin och aripiprazol hos barn och
ungdom med autism är på gång. Trots dessa preparats positiva effekter när det gäller att
minska beteendestörningar är det oklart om de förbättrar något av kärnsymtomen vid autism.
Antiepileptika är en annan grupp preparat som också används i behandlingen av patienter
med AST och aggressivitet/självskadebeteende. De preparat som i första hand används är
valproat, lamotrigin, levetiracetam och karbamazepin. Sammanfattningsvis finns det teoretiskt
flera skäl till varför antiepileptika kan användas i behandling av symtom vid AST.
Dessa inkluderar den höga frekvensen av epileptiforma avvikelser vid autism och symtom
på affektiv instabilitet/irritabilitet mm. Data från tidiga pilotstudier är lovande, men stora
välkontrollerade studier behövs för att bestämma vilka antiepileptika som är mest effektiva
och bäst tolererade vid AST. Dessutom krävs vidare forskning för att klargöra förhållandena
mellan epileptiforma avvikelser, kognitiv funktion och AST.
Naltrexon, som är en opiatantagonist kan ha effekt vid självskadebeteende och har också
visats ge förbättrad ögonkontakt och uppmärksamhet.
Litium kan vara ett alternativ vid otillfredsställande behandlingssvar. Litium har i studier
av barn med utvecklingsförseningar och beteendestörningar visat förbättringar avseende
aggression och irritabilitet.
62