Ladda ned - Suomen Pankki

3.3 procent. Centralbankerna i Belgien, Danmark,
Frankrike, Holland och Österrike följde
det tyska exemplet och höjde sina styrräntor
samma dag. Även om Bundesbank motiverade
sin räntehöjning framför allt med de
inhemska inflationsutsikterna, uttrycktes också
en oro för prisstabiliteten i det kommande
euroområdet. På marknaden tolkades Tysklands
och de andra ländernas räntehöjningar
rätt allmänt som det första steget mot en gemensam
penningpolitik och räntenivå inom
euroområdet.
I Finland steg de korta räntorna och
ränteterminerna något parallellt med räntorna
i Tyskland och de övriga ERM-länderna
efter höjningen av centralbanksräntorna. Höjningen
av anbudsräntan i september hade
skapat förväntningar om en ny räntehöjning i
Finland och det tyska räntebeslutet ökade
förväntningarna (figur 15). I oktober var den
förväntade räntestegringen över de närmaste
12 månaderna drygt en procentenhet.
I början av november fortsatte Bank
of England att strama åt penningpolitiken
genom att höja basräntan till 7.25 procent.
Orsaken låg i den fortsatt starka inhemska efterfrågan
och en snabbare inflation än planerat.
Också Sveriges riksbank skärpte penningpolitiken
i slutet av året, medan Spanien
och Portugal fortsatte att lätta på sin penningpolitik.
Räntan på finska statens tioåriga obligationer
sjönk i början av oktober till ca 5.60
procent, en inte bara historiskt utan också i
förhållande till de internationella räntorna
mycket låg nivå. Differensen mot motsvarande
tyska ränta krympte tidvis till mindre än
0.2 procentenheter och var därmed lika stor
som motsvarande räntedifferens mellan de
monetärt stabilaste EU-länderna. Att räntedifferensen
minskade berodde bland annat på
fortsatt positiva utsikter för den finländska
ekonomin och en stark tilltro till att Finland
ÅRSBERÄTTELSE 97
skulle vara ett av de första länder som går
med i den tredje etappen av EMU. I slutet av
året föll den långa räntan redan till under 5 ½
procent.
Den finska markens kurs mot D-marken
stabiliserades i augusti och låg vid slutet
av året mycket nära centralkursen. Varken
Finlands Banks eller Bundesbanks räntehöjning
hade någon inverkan på kursen mellan
den finska marken och D-marken. Även mätt
med det handelsvägda indexet höll sig marken
rätt stabil under hösten. Den globala nedgången
i börskurserna i oktober försvagade
tidvis dollarns kurs mot D-marken och andra
ERM-valutor. I ERM var valutornas kursavvikelser
resten av året små. Ett undantag
utgjorde det irländska pundet, som förblev
starkt med en avvikelse från sin centralkurs
mot D-marken på ca 7 procent vid årsslutet.
Finlands Banks valutareserv var ännu i
oktober drygt 65 miljarder mark, men amorteringarna
och räntorna på ca 20 miljarder
mark på statsskulden i november reducerade
reserven så att den vid årsskiftet uppgick till
51.5 miljarder mark.
Konvergensen i de långa räntorna
reflekterade förväntningar om
att EMU förverkligas
Under 1995 och 1996 hade EU-ländernas
ekonomier närmat sig varandra i överensstämmelse
med den ekonomiska och
monetära unionens konvergenskriterier, och
denna utveckling fortsatte 1997. Inflationen
hade redan i början av 1997 avtagit i de flesta
EU-länder så att prisstabilitet praktiskt
taget hade nåtts. Likaså hade åtgärderna för
att reducera de offentliga underskotten varit
framgångsrika. 1997 väntades nästan alla
EU-länder underskrida eller nå 3-procentsgränsen
för underskottet i förhållande till
BNP. Även den offentliga skulden hade börjat
minska i de flesta länder.
Åtstramningen av
penningpolitiken fick
nästan fullt genomslag
på heliborräntorna.
25