Ladda ned - Suomen Pankki

oförändrade och samtidigt växte 10-årsräntans
differens mot motsvarande tyska ränta
till omkring 1.5 procentenheter.
Positivt för Finland var att de marknadsbestämda
långräntorna höll sig nära de
långa räntorna i Tyskland och de omkringliggande
kärnländerna (Belgien, Frankrike,
Holland, Österrike). Differensen mot den
tyska räntan var nästan hela året 0.2–0.3 procentenheter.
Under årets lopp närmade sig
långräntorna i de övriga EU-länderna alltmer
den tyska räntan, och vid årets slut var differensen
mot den tyska långräntan i alla ERMländer
högst 0.5 procentenheter (figur 16).
I Sverige krympte räntedifferensen mot Tyskland
i mitten av året så att den låg under en
procentenhet, medan den i England var cirka
en procentenhet vid årsslutet.
Beslutsfattarna i EU-länderna fick
marknaden övertygad om sitt starka politiska
engagemang för en tidtabellsenlig start av
etapp tre av EMU. Viktiga politiska beslut
fattades framför allt på Europeiska rådets
möten i Dublin i december 1996 och i Amsterdam
i juni 1997 samt på Ekofin-rådets möten.
Enighet kunde nås i flera frågor som
gällde EMU-förberedelserna: de lagliga grunderna
för införandet av den gemensamma
valutan euron, en ny växelkursmekanism
ERM 2, stabilitets- och tillväxtpakten och
förfarandet vid den oåterkalleliga låsningen
av valutakurserna. Marknaden föreföll i ökad
omfattning utgå från att EMU-starten sker
med ett rätt stort antal deltagarländer. Dessa
faktorer bidrog också till att de långa räntorna
närmade sig varandra.
Läget lugnt inom ERM
ERM-valutornas kurser hade redan 1996
närmat sig centralkurserna, och 1997 låg de
nästan alla i närheten av dem. Undantaget
var det irländska pundet som påverkades
kännbart av rörelserna i växelkursen för det
ÅRSBERÄTTELSE 97
engelska pundet, som inte ingår i ERM. Den
irländska valutan hade börjat förstärkas mot
slutet av 1996 till följd av den kraftiga ekonomiska
tillväxten och det allt starkare engelska
pundet, och under hela 1997 var det
irländska pundet den klart starkaste ERMvalutan
i förhållande till sin centralkurs
(figur 17).
D-marken försvagades mot dollarn,
vilket bidrog till att de övriga ERM-valutorna
närmade sig varandra. Kärnländernas valutor
höll sig mycket nära sina centralkurser
mot D-marken och de övriga ERM-valutorna
avvek inte heller mer än några procent från
sina respektive centralkurser mot D-marken.
Exklusive det irländska pundet var skillnaden
mellan den svagaste och den starkaste
valutan i början av året och på sommaren 4–5
procent men krympte i september till knappt
2 procent. Mellan det irländska pundet och
den svagaste valutan var skillnaden 6–12
procent. Att skillnaden krympte på våren och
igen på hösten kan främst tillskrivas spekulationerna
om centralkursernas användning
som omräkningskurser vid övergången till
etapp tre av EMU. Det globala börsraset, som
utlöstes i slutet av oktober av de ekonomiska
problemen i Sydostasien, påverkade inte
nämnvärt ERM-kurserna.
Kurserna mellan de ledande valutorna
varierade avsevärt under året. Från början av
året fram till augusti förstärktes US-dollarn
mot D-marken med ca 20 procent (figur 18).
Till uppgången bidrog framför allt den fortsatt
gynnsamma ekonomiska tillväxten och
förväntningarna om åtstramningar av penningpolitiken.
Också spekulationerna om ett
EMU på bred front bidrog till förstärkningen
mot D-marken. Dollarn förstärktes i början
av året även mot den japanska yenen, men i
början av maj vände kursutvecklingen temporärt
när förväntningarna om räntehöjningar
avtog i Förenta staterna och ökade i Japan.
Marknaden övertygad
om tidtabellsenlig
EMU-start.
27