rWMm WS:&^ - Vaasa

*
146
icke trott sig behöfva det, kunde ej
längre sparas5 dess biträde vid segern
var nu nödvändigt. Han bildade af det en
fjerde anfallscolonnj och befallte den att
xnéå stormande steg ila till stridsplatsen*
idet han lät tillsäga alla Generaler att
understödja detta anfall* etnédan segern be»
rodde derpa. De beprövade tropparne läto
ioke mod felas; at Marskalken Ney an»
fr>rda, gingo de siri bestämmeLe behjertadt
till mötes. Så fast var deras.'beslut, att
våga alla faror, auintet tycktes kunna motstå
dem, när deislutna leder framtränga
de. Men Engelsmännen kände redan,hvilhet
bistånd kommit till deras undsättnings
och hvad förtviflan verkade hos Fransmäauen,
det samma förmådde hos dem fiop.
pet. Franska rytteriet var nu nästan full.
komligt tillintetgjord^ och dess förseels-e
kundeicke genom gardet förbättras.Så vildt
också deras anfall var^ stötte deJikväl på fyrkanter,hvilka
stodo så orubbliga^ som öiH
stridennyssbörjat. Gevärselden gjorde dem
glesa, karteschema, som rullade ned öivet
dem, krossade deras leder. De förvånades^
de vacklade. Ochisamma ögonblick sågo
de sig omgifne af ett talrikt kavalleri, som
yrkade, att de skulle lägga ned gevär* Deras
hjeltemodiga Generals svar var detta:
"gardet ger*sig icke* det dör".
Gsnast börjasett grufligt blodbad. Allt
blir nedhugget, som gör motstånd; och