rWMm WS:&^ - Vaasa

220
Revolutionen stod der såsom ett Factum,
som ingen kunde afsäga sig. Likväl
felades det icjie hufvuden, som med
största egensinnighet yrkade, att detta factum
aldrig bordt ega rum. Dessa voro
talrikast bland presterna och adeln, som
visserligen hade ett lika intresse att fördöma
revolutionen de förra, som de sednare,
derföre att de genom den samma
förlorat feudalrättigheter och herravälde
öfver medborgare. Utan att uppfatta re«
volutionenidess nödvändighet, och utan
att göra minsta afseende på det omisskänneliga
goda,som fråndensammautgått,tänkte
de sig den borgerliga inrättningen, sådan
den var före år 1791, såsom den enda
rättmätiga; och utgående från denna
grundsats, vägrade de att erkänna en rättvisa,
som icke öfverensstämde med det begrepp,
bvilket de, i sammanhang med
sina enskildta fördelar, gjorde sig om rättvisan.
Sina kraftigaste stöd funno dei
Prinsarne af det kongli»a huset, som från
sin sida ville se Frankrike just så re»
geradt, som förerevolutionen, alldelesicke
anande, att revolutionen blott var en följd
af ett sådant regeringssätt. Motpartiet be-
stod af personer,hviika väl icke ville hafva
revolutionen bibehållen —
ty den af-
sfcydde de af allt hjerta — \ men val de
verkningar den frambragt, till förbättran*
de af Frankrikes borgerliga författning.