Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

50 Oknytt 1-2/2005
desto flinkare segelhantering och pålitligare avlösning vid länspumpning
och andra bestyr men samtidigt kostsammare.
När landshövding Gyllengrip år 1738 frågade umeborgarna
om deras behov av sjöfolk till deras då 18 fartyg om totalt 497
svl, svarades att det största fartyget om 60 svl tarvade en besättning
om 9 man, de om 35 svl behövde 8 man medan de
mindre skutorna klarades med 4 mans besättning. Så stora besättningar
verkar en smula överdimensionerade i jämförelse
med de fåtaliga uppgifter som dokumenterats i verkliga fall.
Vid sjöförklaringen efter galeasen Lydnadens förlisning hösten
1828 uppgavs att lasten var 702 skeppund järnmalm (vilket
motsvarar ca 48 svl) och att besättningen var fyra man. Tre
år senare förliste skonerten Eva Ulrica som förde 650 tunnor
spannmål (motsvarande ungefär 45 svl). Hennes kapten förlorade
med fartyget sin styrman och de två matroserna. Skonerten
Svalan, om 35 svl och förande 420 tunnor tjära, förliste i
juni 1836 men kaptenen fick med sig sina fem man i land.
Det troligaste är att norrforsgaleasen var bemannad med
skeppare och minst tre matroser. Vid sjöförklaringen 1818 -
efter det att Enighetens Försök förlist vid Åland - förklarade
skepparen att han hade två matroser till besättning. Hade han
klarat skutan om han haft ett eller två par händer till?
Stockholmshandeln
I byakistan finns ett par hundra dokument rörande den löpande
handeln med Stockholm under åren 1811-1821. Det framgår att
man inte enbart anlitat sin egen galeas utan även nyttjat annat
liknande tonnage, vilket allt troligen dirigerades från Stockholm.
Det är även troligt att Petter Bohman så småningom förvärvade
andelar i galeasen. Bönderna i Norrfors kunde fylla
lastutrymmet söderut medan deras egna inköp från Stockholm
inte alls motsvarade deras eget tonnage. Det syns inte i beva-