Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

70 Oknytt 1-2/2005
utrymme i de äldres tankevärld. Frans Daniel Paulusson växte
upp i en brytningstid. Han var 9 år då folkskoleundervisning
infördes i Fredrika och fann vid 51 års ålder ändå en
åskvigg i marken. Det finns ingen anledning att tro, att Paulusson
kommit i kontakt med begreppet åskvigg genom beskrivning
i någon bok, för i så fall hade han också vetat besked
om föremålets verkliga karaktär.
Vid Fornminnesmuseet i Umeå hade man förmodligen en
helt realistisk inställning till frågan. De säregna uppgifterna
om stenyxan och fyndplatsen noterades, då de utgjorde ett utmärkt
exempel på en folklig föreställning, som just uppmärksammats
i det populärvetenskapliga standardverket Sveriges
historia.
En "torkil" i LillsjÖberg, Umeå
Länge gick jag i tron, att åskviggen i Tallsjö var den enda ännu
existerande uppgiften som klart visar, att föreställningar om
åskviggar varit i svang bland allmogen i Västerbottens län i äldre
tid. Så helt nyligen dök det av en slump upp ytterligare ett
exempel och det var i en gammal rapport över arkeologiska undersökningar,
nämligen i "Berättelse om undersökning av forngravar
i Västerbottens län 1911". Rapporten har författats
av ordföranden i fornminnesföreningens södra avdelning, tillika
museiföreståndaren, Ferdinand Laestadius (1866-1916) och
handlar om inventering och utgrävningar, som han utfört i närheten
av Umeå.
Då Laestadius intresserade sig för lokalen Offerstensberget i
Lillsjöberg - i området söder om Tavelsjön - fick han av en sagesman
J.R Gruffman veta, att denne strax söder om det utpekade
offerstället "funnit en 'torkil', som han genom lektor
Pahl tillställt Museet för länge sedan". Laestadius fortsätter:
"Jag har förgäves i Museets handlingar och förteckningar for-