Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

58 Oknytt 1-2/2005
nämndes ingenting om att en last gått förlorad. Det är troligt
att Sjöblom den 4 november lämnade Ratan olastad för att
lägga upp henne över vintern i Umeå. Man förlorade en ägodel,
som om den var i gott skick representerade ett betydligt
saluvärde. Om den däremot var i dåligt skick, efter fem seglingssäsonger,
kanske saluvärdet i praktiken var ringa. Kanske
det löpande underhållet att hålla henne flytande blivit lika
dyrt som att betala stockholmsfrakten till andra fartygsägare,
och att förlusten därför var obetydlig. Under tidigare år hade
man ju även anlitat främmande tonnage och åren närmast efter
skeppsbrottet minskade inte handelsvolymen fastän den
gick på andras kölar.
Var det värt besväret?
Fick norrforsbönderna ut ett mervärde av sina ansträngningar
genom att skaffa sig en egen galeas? Det tillgängliga materialet
är även här för litet för att ge ett väl underbyggt svar, men mervärdet
verkar inte ha blivit värst mycket större. Som exempel
kan anges att samma år då man skulle bygga galeasen såldes en
tolft tre tums bräder i Umeå för 4Rdr Rgs. I Stockholm kunde
man samtidigt köpa tre tums bräder för Rdr Rgs 5.24. Frakten
detta år var Rdr Rgs 1.-8 per tolft. Mellanskillnaden var alltså 16
skillingar per tolft för besväret och risken. En last om ca 200 tolfter
skulle ge ett mervärde på ca Rdr Rgs 65-, motsvarande ca
6% av varuvärdet i Stockholm. År 1817 kostade tre tums bräder
fortfarande Rdr 5.24 i Stockholm och fraktkostnaden i redovisningen
ovan var Rdr 1.12 per tolft.
Bohman klagade emellanåt över svårigheterna att sälja deras
varor till rimliga priser. T. ex. skriver han den 5 augusti
1819 (i rötmånadstid):
Skepp. Hamnström jämte Dahlquist äro lyckligen hitkomna
men här är en bedröflig tid på lax, köpare saknas,