Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

96 Oknytt 1-2/2005
Stora drifter med slaktboskap som skulle vidare upp till
Väst-Jämtland drabbade också byn, vars alla gräsplättar förstås
avbetades. Det egna landskapet måste t.ex. tillhandahålla
90 slaktdjur som också passerade genom Överhogdal.
Säkert var det med lättnad byborna andades ut efter arméns
genomfart och lugnet återställdes till en del, även om
det under återstoden av året förekom många resenärer samt
transporter med förnödenheter upp till Duved för vidare befordran
till krigsfolket på den norska sidan.
Returbiljett
Annat blev det sedan den olyckliga fjällmarschen hade utspelats.
Nu skulle den förfrusna och starkt decimerade armén snabbast
möjligt återbördas från det utarmade Jämtland till något
mera försörjningsstarka och klimatvänliga bygder längre söderut.
Överhogdals by blev åter högaktuell och nu var läget allvarligare.
Nu var det bister vinter, nu var manskapets tillstånd
mer än bedrövligt och övernattning utomhus i stort sett omöjlig.
Det är också att förmoda att organiserade returresor inte kunde
anordnas, regementenas avmarscher skedde sannolikt tämligen
improviserat eller brådstörtat.
Från andra byar i Härjedalen - t.ex. från det nio mil avlägsna
Linsell - beordrades skjutsbönder till Överhogdal för att
skjutsa sjuka, sårade och döda knektar. I synnerhet tycks detta
ha gällt manskap ur såväl Helsinge regemente som bataljon.
Den senares manskap passerade Överhogdal 7-8 och 12 januari
1719. Förutom det jämtländska regementet var dessa de
enda pursvenska förband som deltog i Armfeldttåget, men
som också synes ha drabbats allra mest av sjukdom och död.
I nämnda bataljon ingick även ett fåtal s.k. "dalkarlar", i
själva verket sockenknektar från det Härjedalen som då närmast
regelmässigt kallades Dalarna, och Erik Jonsson Linström
från Överhogdal blev nu återbördad till sin hemgård.