Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

71 Oknytt 1-2/2005
skat efter detta redskap. Det har kanske befunnits betydelselöst."
- Av allt att döma menar Laestadius, att Pahl av Gruff -
man i all vänlighet tagit emot en yxliknande sten, som
emellertid inte var någon fornsak, varför den aldrig skrevs in
i samlingen.
Sagesmannen Johan Petter Gruffman (1838-1914) var född
utom äktenskapet. Modern var piga på en gård i Långviken,
Tavelsjö. Johan Petter tog upp nybygge i Lillsjöberg och försörjde
sig och familjen genom att även arbeta som murare i
Umeå stad. Gruffmans tanke, att han funnit en "torkil", var
uppenbarligen ett direkt resultat av folkligt tänkande i tavelsjöbygden.
Genom arbetet i staden var det sedan nära till
Fornminnesmuseet.
Avslutning
Vad jag förstår, är detta ett par genuina och förvånansvärt nordliga
exempel på företeelsen åskvigg/torkil, förmodligen de
enda noterade beläggen från Västerbottens län, där den folkliga
föreställningen tydligen existerat både i kustlandets och inlandets
jordbruksbygder. Vid bedömningen av förutsättningarna
för sådan traditionsförekomst får man ta hänsyn till att det över
tiden påträffats betydligt färre stenyxor här uppe i Norrland än i
Syd- och Mellansverige. Vidare gäller, att både Umeå och Fredrika
ligger i anslutning till det mellannorrländska kulturområdet.
Det nämns inte något om åskviggar, då adjunkten Nils
Johan Ekdahl (1799-1870) år 1827 noterar ett stort fynd av flintyxor
i Bjurselet vid Byske älv - längst i norr i landskapet Västerbotten.
Inte heller kyrkoherden i Skellefteå, Nils Nordlander
(1796-1874), har något sådant att berätta, då han 20 år senare gör
en insats för att till statens samling rädda ett än större fynd av
yxor från samma plats (Huggert 2001). Både Ekdahl och Nordlander
var mycket bildade, kulturhistoriskt intresserade personer.