Nr 1-2 2005 - Johan Nordlander sällskapet

78 Oknytt 1-2/2005
det i Myrenius berättelse var högt. Många sakuppgifter kunde
han verifiera med uppgifter i myndigheternas arkiv, men han
hittade också smärre fel. Att Myrenius studerat arkivmaterial
framgår i texten av hans olika hänvisningar till kyrkböcker
och protokoll.
När det gäller dateringen menade den unge Bylund att
frånvaron av hänvisning till kriget mot Ryssland 1808-1809
starkt talade för att Myrenius skulle ha skrivit berättelsen före
denna tidpunkt. Möjligen har han också tagit intryck av Högbergs
datering (se nedan) för han kände till dennes uppsats. 1
En sådan datering är dock osannolik redan med tanke på Myrenius
ålder och livssituation. 1808 var han blott 28 år och i
färd med att gifta sig och sätta bo. Bylund skaffade sig uppenbarligen
ingen närmare information om personen bakom berättelsen.
Han nöjde sig med att hänvisa till att skriften "enligt
traditionen" skulle ha författats av en länsman Myrenius i
Lappträsk. Avgörande för att avvisa Bylunds datering är att
Myrenius i inledningen till sin berättelse hänvisar till en skrift
som utkommit så sent som 1824. Det är Lars Levi Laestadius
bok Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken.
Visserligen anges utgivningsåret 1820 och en något
felaktig titel på boken.
Mest troligt är att Myrenius, som så många andra, gav sig i
kast med historien först när han passerat höjdpunkten på ålderstrappan,
det vill säga efter 1830, då han fyllde 50 år. I texten
finns några uppgifter som kan bidra till en precisering.
Det talas om att salpetersjudning och pottasketillverkning förutom
den traditionella tjärbränningen under de "senaste tio
åren" inbringat sina idkare flera tusen riksdaler. Pottasketillverkningen
apostroferas särskilt genom påpekandet att alla
inte har tillgång till lämplig skog att bränna för att få fram
denna kemikalie.
Vi vet att tjärbränning hade haft högkonjunktur i Västerbotten
i början av 1820-talet, när sjöfarten ökade efter blockader-