numerisk analys av explosionslaster i bergtunnlar - Rosengren ...

Numerisk analys av explosionslaster i bergtunnlar
65(85)
Figur 4.30 redovisar en detalj av pelare, sprutbetong och bultar. För att bättre illustrera
responsen har deformationerna i figuren förstorats 75 gånger. Vi kan se att bultarna ger stöd åt
pelaren och att sprutbetongen sitter kvar på bergytan, förutom ett segment i den nedre delen
av den vänstra tunnelns pelarvägg som släppt från bergytan eftersom det saknar strukturellt
stöd från närliggande sprutbetongsegment (d.v.s. utgör en fri ände). Detta indikerar att en
vidhäftningshållfasthet på 0,5 MPa i detta fall är tillräckligt för att förhindra vidhäftningsbrott
och därmed att sprutbetongen lossnar och ramlar ned.
Vidhäftningsbrott
Figur 4.30 Detalj av integrerad respons av pelare mellan tunnlar (grön),
sprutbetong (blå) och bultar (röd). Deformationerna är förstorade 75
gånger (Modell IIB).
Modell IIA som förutsätter att sprutbetongen uppför sig elastiskt ger en något annorlunda bild
av responsen i sprutbetongen. Figur 4.31 visar de beräknade maximala
kantdragspännningarna i sprutbetongen. Maximal dragspänning uppgår till 7,4 respektive 12,1
MPa för vänster respektive höger tunnel, vilket med stor marginal överskrider det
dimensionerande värdet på 3,9 MPa. Om vi skulle vara hänvisade att förlita oss på den
elastiska responsen för sprutbetongen skulle brott i sprutbetongen tillskrivas samtliga segment
för vilka hållfastheten överskridits. I Figur 4.32 har dessa segment identifierats. Vid
jämförelse med det oelastiska fallet (Modell IIB, Figur 4.27) kan vi se att antalet segment i
vilka hållfastheten överskridits är större i det elastiska fallet men att lokaliseringen av dessa
segment har en rimlig överrensstämmelse med varandra.