boken - stigfinnaren.info

110
Kojan där Valfrid klämde örat
Bredvid mig på cykelvägen går Valfrid Larsson och Johnny Holmberg.
Det är en skön sensommardag med klarblå himmel och snart är vi framme vid målet: Bastukojan
17 kilometer väster om Jockfall.
Vi slår oss ned vid bordet och i ljuset från fönstret läser Valfrid högtidligt ur gästboken:
”Denna bostad har varit mitt hemviste 1939 då vi körde brännved till dammet i Björkån.”
Då var Valfrid 15 år och sedan dess har skogsbruket förändrats i grunden. Förr sysselsatte skogen
hundratals personer i trakten men nu är det knappt en handfull.
Att det blev skogsarbete för Valfrid var ingen tillfällighet:
– Nä, det fanns ju inget annat, helst vintertid. Då pappa dog 1932 var jag nio år och brorsan Johan
var tretton. Vi hade jobbat sedan barnsben, hade ett litet jordbruk och fyra-fem kor.
Det blev inga sötebrödsdagar efter att pappan dött. Familjen bestod av mamman och sex barn så
det gällde för Valfrid och Johan att ligga i.
De hade häst och jobbade tillsammans i skogen men hade inga stora avverkningar.
Det är mysigt och ger perspektiv i tillvaron att vandra längs gamla
cykelvägar.
För 67 år sedan var Valfrid med och renoverade den
fallfärdiga kojan. Nu har den fått ännu ett ansiktslyft
och gästboken hjälper oss att minnas.
Ibland är det tydligen bråttom att få svettas.