boken - stigfinnaren.info

Det var ett skådespel då timret slussades genom Bönträskdammen.
Hit fick Börje och de andra Flakabergsbarnen fara
på studiebesök varje vår.
134
snaror åt speltjädern och inte var den särskilt snäll då man kom fram. Men den var jättegod stekt på
järnspis, det var mums.
Ett kapitel för sig var Marsån, minns Göte Nilsson:
– Där strömma det sakta och blev lätt brötar. Vi tog oss inte dit med båt då det slog igen. Ett år
hade man avverkat fruktansvärt och det var så lite vatten så vi var tvungna att trampa ned virket i
ån. Det ligger nog fortfarande kvar.
Flottarlaget hade enbart roddbåtar; stora, breda båtar som man färdades med hela vägen från Muggån
till Ängesån.
Bönälven har ett mycket speciellt lopp. Först flyter den söderut några mil innan den vänder norrut
och korsar E10 norr om Tvärån.
Göte Nilsson minns att det brötade sig mest i Bönkroken, den långa forsen där älven vänder. Men
även i Hällforsarna före Bönbron och nuvarande E10 förekom stora brötar.
Här har jag stämt träff med Helena Ollikkala Larsson och David Loeffler som jobbar med inventering
av kulturlämningar.
David Loeffler är arkeolog och leder projektet som drivs av Skogsstyrelsen i Överkalix.
Äsch, nu börjar det visst regna. Helena Ollikkala Larsson
och David Loeffler vid Bönälvsbron där strandskoningen
finns kvar.
Här i Lombergsån las flottningen ned 1963. Året
därpå var sista året i Muggån och 1966 i Bönan.
Som inventerare är Helena van lite blöta men bäst är ju
att få vara torr, förstås.