boken - stigfinnaren.info

Arbetsredskapet var ”båsshåkaforken”
som bestod av en smäcker gran
med själva båtshaken fastspikad i
tjockändan.
– Det gällde att hålla forken våt
så den var stark. Därför försökte vi
ha den i skuggan så den inte torka,
minns Harald.
Inte bara forsarna var viktiga att bevaka
utan även ”idon” (rånebondska
för edor). Virket fick inte packas så
idon stannade av, slutade gå runt.
Det var något av en hederssak att
klara sin uppgift utan att behöva ta
hjälp av övriga flottarlaget.
– Men om det stocka sig i älven var
det att springa till den närmaste och
Skogsarbetet krävde sin man. Här Eugen Friman från Tallberg.
få hjälp. Torpforsen slog igen en vår
så det blev en jättebröt. Då kom det
folk från olika håll och hjälpte oss lossa. Man kom från Bjurå älvdal och allt folk härifrån. Vi lossa
bröten undan för undan. Det gick inte på annat vis och vi fick även spränga då timmer fastnat mot
någon sten.
Sprängning hade alltid sina risker och en gång hade det kunnat gå riktigt illa, minns Harald:
– Jag satt på land i ett gäng på tre–fyra stycken som aptera, ladda. Det var på våren och lågvatten.
Vi gick före och sprängde isen på selen för att påskynda islossningen.
Selfrid Granström var ute på selet, hade precis tänt stubinen och släppt ned laddningen under isen.
När han skyndade sig mot land brast isen och Selfrid hamnade i vattnet.
Lagbasen Leonard Eriksson såg att katastrofen var nära, skyndade ut till vaken och lyckades dra
upp Selfrid. De hann precis i land innan laddningen exploderade. Leonard belönades sedan med
Carnegiemedaljen.
Vitåns flottningsförening hade delat upp älven i tre flottningsdistrikt. Vissa år flottades stora mängder
virke, exempelvis 1938 då 262 746 klampar sorterades vid Jämtösund.
Längs älven fanns många små avlägg där flottarna rullade ut virket. Bland annat i Tallberg där det
fanns fem gamla kronotorp. Dessa ändrades sedan till sex så kallade ”hyggestorp” som byggdes i
sten efter kriget.
Det fanns tre dammar i huvudälven: i Dockasberg och Långsel samt i Hovlös där den kallades
Hedhusdammet.
Det var ofta ett folknöje att se virket släppas genom dammslussarna. På dammbroarna fanns tre,
fyra järnspett som dammluckorna öppnades och stängdes med. Järnspetten var av olika storlek och
med dem brukade flottarna demonstrera sin mannakraft.
Det kallades att ”ryta ett järnspett”, segrare var den som lyfte största spettet på en arm.
Från Strandforsselet nedströms Forshed och till Hedhusdammen var det närmare en mil spakvatten.
Där bogserades virket i grimmor men ibland kunde flottarlaget ligga ”värfast”, ha motvind
i några dagar. Då passade man på att bogsera grimman över lugnvattnet nattetid då det ofta var
vindstilla.
Pensionären Bengt Hammar i Vitå har dokumenterat flottningen i nedre delen av älvdalen. Framför
allt sista milen till skiljestället i Jämtösund.
Över Vitåfjärden spelades virket till i höjd med nuvarande E4. Härifrån fick virket flyta fritt till
Jämtösund där det sorterades och buntades. Sedan vidtog havsbogseringen till fabrikerna vid kus-
256