boken - stigfinnaren.info

lägga ut bommarna, sandade bomfästen och bommar som frusit fast i isen. Det var väldigt viktigt
att dom var lösa så dom inte följde med isen.
Arbetsdagen började klockan sex på morgonen, man hade tiotimmarsdag och jobbade alltså till
klockan 17.
– Det var redan då jag vande mig att stiga upp tidigt, är sjuk om jag sover till klockan sex. Det
har bara blivit så.
– Vårat område börja strax ovanför Vuentoforsen. Där ovanför var Risuddenlaget med svenskar
och finnar. Det var ofta blandade lag.
Norr om Risudden flottade Hedenäset- och Luppiolagen, ända från Portimojärvi nedströms Övertorneåbron.
Största virkesavlägget fanns på sjön Kuittasjärvi i Svanstein och det fanns många mindre
avlägg dit skogsägarna körde virket.
Efter sex år i flottningen gjorde Sune Öhberg lumpen och därefter gick han skogsskola några år.
Kronojägare blev han 1958, jobbade åtta år i Eksjö innan han 1975 fick tjänst i Övertorneå och där
blev han till pensionen.
Sune trivdes bra som kronojägare och teknisk assistent som det hette, men inget gick upp mot
flottningsarbetet:
– Jag tyckte väldigt bra om det. Hade det verkligen bra, det var inga problem men här var ju bekanta
och fina forsar.
Samtidigt är Vuento och Matkakoski kända som de vildaste forsarna i älven?
– Jo, men det gick bra. Vi var så tränade och välordnade. Visste vad var och en kunde, vi komplettera
varann. Nu är det bara tre kvar, med mig.
Lagbasen Axel Rousu har gått bort och flera andra i laget. Men minnena finns kvar och i kväll är
Sune på berättarhumör, dessutom bor han ju på Matkakoskis nacke.
– Det går bra om man kan forsen. Men det finns såna konstigheter där, framför allt från klippan
och till finska sidan. Där fastnade virke så det blev stora, hemska brötar.
Jag har fortfarande Kallio på näthinnan och försöker föreställa mig hur det var vid högvatten och då
älven var full av timmer. Hur bar man sig egentligen åt för att lossa en bröt under såna förhållanden?
– Det var bara att plocka. Vi stod ofta på bröten, högg fast och drog med båtshaken. Vi hade långa,
smala stålrör som vi bröt med. Som regel var vi två man i båten och en på bröten. Det var viktigt
att vara två om virket börja fara.
– En gång kom en stock under båten och välte den. Eero Rousu kastades ur båten men simma ifatt
Kallio har alltid haft dragningskraft...
... inte minst på äventyrssugna ungdomar som trivs bäst där vågorna
och suget är som störst.
69