boken - stigfinnaren.info

180
Lönen steg för varje sommar. Som 15-åring fick man
börja med 45 procent av full lön och andra sommaren
blev det 65 procent. Sommaren därpå var man uppe i 85
procent och först fjärde året ansågs man kvalificerad för
full lön.
Det innebar att Lars fick full lön två sista sommarloven
på holmen.
– Första sommaren fick jag ut 135 kronor och även det
var ganska bra, tyckte vi. Efter första nattveckan kom jag
hem på lördag morgon och sov sedan dygnet runt, jag
vakna först på söndag morgon. Men jag jobba så länge
jag kunde på holmen, tills realskolan börja på hösten.
Lars Johansson bodde i Börjelsbyn och därifrån var det
12–13 kilometer. Första åren var det cykeln som gällde
men sedan började det gå en särskild arbetarbuss till
Kamlunge.
– Det var ett bra sommarjobb men min mamma Teresia
gilla inte Vassholmen. Hon tyckte jag skulle ha ett mer
fast jobb. Men pappa Hjalmar jobba här hela sitt liv och
var i skogen också, bland annat till Skröven och högg.
Familjen Johansson hade ett par kor som fick sitt foder
från myrslåtter. Flottningen i älven var ett komplement som
gav värdefulla tillskott i hushållskassan, berättar Lars:
– Dessutom var det ett välkommet skådespel. Det var en
upplevelse att gå ner till älven i Börjelsbyn och de äldre
höll reda på var bakändan var. Från till exempel Bönälven
kom bakändan i slutet av augusti eller början på
september. Flera båtlag från Överkalix följde med. Dom
kom upp till oss och fick dra upp några stånd potatis.
Det var rejält folk i flottningen och många var personligheter.
Till exempel Smola-John från Stråkanäs som var
en av basarna, minns Lars med ett leende.
Vid bordet intill sitter Eskil Svanberg som växte upp i
Sangis. Även han jobbade på Vassholmen i sin ungdom,
somrarna 1955–56. Skrattande berättar han att det krävdes
ganska lite för att skapa jubel på hela bryggan, till
exempel en brakfis.
Men jobbet kom alltid i första hand och det gällde att
vänja sig vid nattarbetet:
– Då vi hade kvällsskift jobba vi från sex till sex. Cykla
sen hem till Sangis i full fart, stupa i säng och sov till halv tre. Sedan upp igen, fick matsäck av
mamma och iväg till Kalix men då cykla vi långsamt.
Vassholmen var på sätt och vis en mångkulturell arbetsplats och ibland uppstod språkförbistring.
– Vi förstod inte ett ord av vad överkalixborna sa och särskilt dom som var från Jock, dom prata
hebreiska.
Numera bor Eskil Svanberg på Karlanders-backen nedanför kyrkan och därifrån ser han Vassholmen
varje dag.
– Jag kollar med tubkikaren, ser om det är mycket folk med färjan. Förr bruka vi lämna cykeln vid
vandringen. Sedan var det en kilometer att vandra på bommarna till min arbetsplats.
Att grovsortera krävde sin man. Redan efter några
dagar i ”groven” kunde den ovane vara mör.
Det behövdes inte mycket för att hela bryggan skulle
jubla, minns Eskil Svanberg.