boken - stigfinnaren.info

Gunnar och hans flottarkompisar var utsatta för övertalningsförsök:
– Till Risån var vi en gång och skulle flotta, det var samtidigt
med flottarstrejken. Men det var några timmar, sedan
var det slut vatten.
– Nä, inte var vi här i Kalixälven, inte var det nån som
jobba här. Men nog var det ganska högt vatten och då for
timret opp i skogen, och inga bommar hade dom. Efter
strejken var det mycket arbete. Då var jag i Bönälven och
drog ut virke som hade farit upp i skogen. Är det högvatten
och ingen som flottar...
Man började under Bönträskdammen och så flottade man
undan för undan nedför älven.
– Men dom var som djävliga mot oss, dom där byborna.
Dom for före oss och drog det som var närmast, vi fick bära
och dra det som låg längst bort. Vi sa det åt flottningschefen
och då sa han ”jo, jag ser det”, och så flytta han ner oss till
nedanför Naisforsen. Där vakta vi och hade det bra, det
vara bara att sitta och se timret. Han var rättvis, flottningschefen.
Huvudkravet i strejken, förutom att slippa sänkt timlön,
var att det förhatliga anbudssystemet skulle bort. Systemet
innebar att flottarlagen och byarna tvingades bjuda under
varandra för att få ett distrikt att flotta.
Gunnar upplevde det som en lättnad då facket så småningom
fick igenom en timlön som det gick att leva på.
– Vi fick betalt för ett visst antal timmar en gång i månaden.
Det var en form av månadslön, basen anteckna hur
många timmar vi hade. Det billigaste jag varit var 72 öre
timmen, men då gick det väl opp undan för undan.
Gunnar tror att strejken hade betydelse även om man inte
fick igenom sina krav direkt:
– Dom fick opp det lite grann. Men efter flottningsstrejken
börja jag i skogen och var mindre i flottningen därefter.
Att skogen och flottningen betydde nästan allt för familjernas
ekonomi råder ingen tvekan om.
– Det var det lilla vi tjäna här. Flottningen var viktig då vi
fick timpenning, då det blev slut på ackorden. Då blev det
också mer att vi var här vid fisket, vid grynnorna där oppe.
På våren kunde det lämnas stora timmerbrötar i himmelshöjd
om det var lågt vatten.
– Oj, oj, vad man har slitit, förbannat, burit och dragit.
Men sista åren tog dom dit baklastare, ovanför Vilkos var
det så grunt att dom kunde köra ut på grynnorna och bära
ut.
Innan dess var det båtshaken som gällde på grynnorna och
chefen såg minsann till att det jobbades:
– Han hette Strömbäck och nog fick vi stå där tio timmar
Gunnar var nio år då han var med och snickrade den fina
sparken. Först gick han upp i skogen med slöjdläraren
Elias för att söka ämnen till medarna.
Det här var pappa Nils skridskor, omsorgsfullt tillverkade
av grannen Andreas Drugge.
125