boken - stigfinnaren.info

122
mycket pengar, man fick mycket för tio kronor...
Än en gång tvekar Gunnar att fortsätta sin berättelse. Han är rädd att det ska uppfattas som elakt
prat och skvaller, i synnerhet som det gäller människor han en gång kände.
– Dom var som...jag vill inte vara elak på nå sätt men dom var inte företagsamma om man så säger.
Nog har man sett lite av varje. Du vet då man är 93 år har man sett lite av varje.
Viktigast är att barnen klarade sig och fick det bra, tycker Gunnar, och det tycks man ha fått även
i de fattigaste familjer.
Förutom korna och jorden hade Gunnars familj inkomster som var avgörande för försörjningen.
– Pappa körde timmer. Vi hade häst och jag fick följa med. Pappa lärde mig köra då jag var tio
år, en svart finnhäst som var en våldsam en. Sista vintern vi körde timmer med den där svarta var i
Teuravaara. Pappa körde så länge han orka och jag högg.
År 1927 då Gunnar fyllde 14 blev hans första riktiga vinter i skogen. Man var på en avverkning
bakom Svartberget väster om Vallsjärv där det fanns en gammal koja.
– Det var en gammal skogsarbetare som lärde mig... Hans Nilsson, Hanno kalla vi han, och han
var ungkarl.
Vad lärde han dig?
– Nå arbeta, säger Gunnar och skrattar gott.
Hanno kunde allt om skogsarbetet och var glad att få lära upp Gunnar:
– Första året kunde jag inte såga med svansen så jag kvista bara, det var granskog. Hanno lärde
mig att jag skulle kvista ordentligt för på den tiden randbarka
man, och då fick det inte vara kvistar.
Kojan bakom Svartberget var ett kapitel för sig.
– Jo, voj, voj. Det var en gammal timrad koja. Dom hade
varit dit och undersökt i förväg. Vi marschera härifrån Storbäcken
så det blev nästan två mil. Då vi for efter jul, på trettondagen,
var vi ända till på våren.
I Jänkisjärvi två mil österut var man två vintrar och även dit
promenerade man genom skogen. Första året var 1933 och då
fick man börja med att skaffa sig tak över huvudet.
– Först bodde vi i en gammal koja fem–sex dagar medan vi
byggde oss en egen koja. Men vi skulle ju bygga stall också,
för hästarna. Vi hade 50 kronor per häst men inte nå betalt för
”I stallet har man svettas hela mycke. Hästen skodde
jag ensam då pappa fick ont i ryggen.”
”Oj, oj, vad man har slitit, förbannat, burit och dragit”,
säger Gunnar. Värst var grynnorna där det kunde bildas
timmerbrötar i himmelshöjd.
att bygga.
Andra året i Jänkisjärvi var 1936 och då hade bolaget byggt
en koja, Johan Stoltz från Boheden var faktor.
– Det var hitanför första stället och där var stor skog, voj,
voj. Men då hade jag lärt mig med svansen och vi såga med
tvåmanssågen, en i varje ända.
”Ståor-blere” kallades sågen på Överkalixmål, storbladet
Gunnar tystnar en stund och suckar djupt innan han fortsätter:
– Jo, inte skull man ha ont i knäna. Jag minns inte vad vi
tjäna men inte var det så mycket. Andra året högg vi upp timmervägen,
men det hade vi inte nå betalt för. Och nog har jag
varit med då vi höll på att svälta ihjäl, ja herregud.
En sådan vinter var man norr om Risträsk och Bönträsk vid
Edeforsvägen, en mil från närmaste gård.
– Vi var härifrån Storbäcken och från Vilkos. Manfred och