boken - stigfinnaren.info

88
Där vägen slutar
”Jag bor där vägen slutar, du kan inte köra fel”, löd Heimer Hallergrens vägbeskrivning.
Den stämde bra och det visar sig att Heimer har mycket spännande att berätta. Om svarta och vita,
om nazister som vädrade morgonluft, om strävsamt
folk och sina egna rötter.
Men framför allt om flottarlivets vedermödor och
glädjeämnen. Flottningen var stor i bygden och Heimer
var bas för 100 man.
Gården ligger naturskönt vid Kalixälven i Männikkö.
Efter att Heimer hälsat välkommen går vi ned till
båthuset.
– Det fanns i Pahakurkkio, i forsnacken på östra sidan.
Då man byggde vägen behövde man inte båthuset
och då köpte jag det.
Heimer Hallergren som snart fyller 80 är med och
skriver en bok om Männikkös historia. Jag märker direkt
att han är en engagerad berättare så det här artar
”Jag hade fått i blodet att man måste fortsätta i fars fotspår.
Det var väl det som gjorde att jag började i flottningen”,
säger Heimer Hallergren.
Flottarbåthuset var även övernattningskoja med slafar på
ömse sidor och eldstad i mitten. Då man inte behövde ligga
över rengjorde och tjärade man båtarna här.
sig till en givande kväll.
För 200 år sedan bosatte sig förste nybyggaren i
Männikkö. Själv har Heimer rötterna några mil längre
söderut.
– Min släkt kom 1575 till Heinonen i Tärendö. Därifrån
flyttade min farfar 1886 och bosatte sig på en gård
uppströms färjan här i Männikkö.
Efter några årtionden blev man kronotorpare på Niskalehto
(niska betyder nacke, lehto land), och här bor
Heimer fortfarande.
Familjen försörjde sig med skogs- och jordbruksarbete,
dessutom går flottningen som en röd tråd genom
släkthistorien.
– Farfar var flottarbas. Hans morbror Isak Lauri var
tidigare flottarbas i Tärendöområdet på 1800-talet.
Man brukar kalla det Lauritiden, han anställde folk
och var en högaktad person.
Även Heimers pappa var flottare så stigen var tämligen
väl utstakad då han själv skulle göra sitt val.
Det var 1943 under brinnande världskrig och Heimer
var 15 år. Han ville ordna jobbet själv utan pappas hjälp
och ringde därför flottningsinspektoren Fahlander:
– Han börja med att fråga vems son jag var. Sen sa
han att jag kunde gå med far som var i Onttojoki. Själv
ville jag börja i Koinujoki och Narkån där mina tre
bröder var och då sa Fahlander: okay, då får du väl
fara dit.
Bäckflottningen var ett kapitel för sig, en tuff uppgift
för en 15-åring kan tyckas?
– Jo, men vi hade inte så mycket att välja på i det