boken - stigfinnaren.info

I lilla huset längst till höger bodde förste nybyggaren i Vuomavaara. Där
brukade man på Signes tid förvara fil och andra förnödenheter. I den gamla
risslan åkte hon till Pempelijärvi och ibland till mamma Marias hemby Narken.
Sommarhuset med en skön blandning av
gammalt och nytt.
Det fanns tre hushåll i Vuomavaara men då barnaskaran växte blev det för många munnar att mätta
med tanke på försörjningsunderlaget.
– Då köpte pappa och hans broder tillsammans en gård i Juoksovaara, en likvärdig. Sedan drog
dom med tändstickor om vem som skulle flytta dit och då blev det pappas bror. Dom andra blev kvar
i Vuomavaara, i Gällivaregården också dit folket hade kommit något senare.
Så småningom var det dags för Signes åldrande föräldrar att se om sitt hus:
– Dom flytta till pensionärshemmet i Narken. Och alla mina syskon flytta söderut, det fanns ju
inga jobb här.
Hemmanet i Vuomavaara har man kvar men det innehåller inte särskilt mycket skog.
Signes farfars far, Olof Henriksson, sålde nämligen Vuomajärviskiftet till skogsbolaget Bergman
& Hummel. Skiftet var jättestort, nådde nästan till Puolomajärvi och hade varit guld värt idag.
– Han fick väldigt lite, nästan ingenting för skogen. Dom köpte skogen av nästan alla här. En del
var så kloka att dom inte sålde, men det var inte många.
De som sålde ångrade sig bittert när de började förstå skogens verkliga värde:
– Dom kände sig lurade men min pappaspappaspappa var ju ganska senil. Han kunde inte läsa eller
skriva heller, hade bara bomärke. Om han inte hade sålt skulle vi ha varit miljonärer allihop, men
så blev det nu inte. Visst har det varit jobbigt men samtidigt hälsosamt, tycker jag, man har hållit
sig frisk.
Signe var 26 år då hon flyttade till Ragnar i Pempelijärvi. Här hade dom ett småbruk med två kor
som sedan ökade till fyra, samt får och en del andra djur.
Signe stickade strumpor och vävde arbetsblusar åt Ragnar som jobbade i skogen. Många plagg
sydde hon av vadmalstyg.
– Nog hade Ragnar det jobbigt i skogen och han fixa en del hemma också. Det var mycket hemmasysslor,
mitt arbete var att sköta djuren och så barnen. Det var jobbigt att det inte alltid fanns
vatten. Ofta torkade brunnen och då var det besvärligt att ordna vatten åt djuren, man fick tina snö.
Mjölkleveranserna var ett kapitel för sig, ett besvärligt kapitel.
Till en början skickade Signe mjölken till mejeriet i Tärendö, men sedan flyttades mejeriet till
45