boken - stigfinnaren.info

Det är alltid trevligt att veta var man befinner sig... ...och att här bor trevligt folk.
ven där Seth-Ivan flottade i ganska många år:
– Vi bruka börja i Nattavaara och det var inga speciella
svårigheter. Men svåra forsar, mörkaforsarna. I en del forsar
kunde man inte släppa utan var tvungen repa båtarna
och ibland måste du dra dom.
Repa i detta sammanhang var något helt annat än att reparera:
– Med repa menas att släppa sakta med ett rep. Du hade
ingen kvar i båten utan gick på stranden. Sedan fanns det
mörka, enkoma ställen där du kunde dra båten. I Skaitiforsen
i Livasälven, till exempel, fanns det en mörka. Det var
lagt slåar på tvären där man drog båtarna.
Ordet ”mörka” kom från samiskans muorki. Förbi dessa
svåra forsar brukade man också dra tjärtunnorna förr i världen,
ofta med hästar som dragare.
Seth-Ivan har själv inte provat på tjärbränning men däremot
kolning:
– Jag var med som hjälpreda. Hemma i Råne-Flakaberg
brände pappa ett par milor. Det var krigstider och han hade
lejt mästare. Man använde tall och gran, blanda in löv också.
Kolen sålde han till Flakaberg, till Lill-Levi Skoglund
som var affärsman.
– Här i byn har jag bränt två milor tillsammans med Erik
Olofsson. Jag ville vara med för rolighets skull, för att se hur
det går till.
Seth-Ivan bor i Forsträskhed men vistas mycket vid
Livasälven där han har stuga.
Seth-Ivan Eriksson bor sedan länge i Forsträskhed norr om Niemisel. I närheten rinner Råneälven
på sin väg mot Bottenviken.
Efter att flottarlaget gjort sitt i bäckarna och de mindre älvarna väntade huvudälven.
– Vissa år kunde vi hoppa in i Mårdsel, Översel, och så följde vi bakändan till Valvträsk. Några
kunde fara till en bröt som skulle rivas, så det inte skulle läggas på ytterligare. Andra rensade stränderna,
det fanns ju alltid små landbrötar, olika hopsamlingar.
Lugnvattnen och edorna, eller aggorna som Seth-Ivan kallar det, var ett kapitel för sig:
– Vi använde bommar i sjöarna och i aggorna, bakvattnen där vattnet far runt. Bomkoppel hade vi
269