boken - stigfinnaren.info

Torsten Karlsson, t v, var som en stubbrytare. Han
kallades Stor-Torsten och var starkast av alla.
På 40- och 50-talen jobbade Bengt Söderholm som surrare.
Med stålvajer surrade man ihop buntar till flottar som
bestod av upp till fem längder med 10–15 buntar i varje.
Så det gällde att använda både muskler och hjärnkontor.
Följande instruktion fick Bengt av Sven Johansson från
Bondersbyn: ”du måste knyta så det håller, men så att
man kan ta lös det också även om hela världen hänger i
ändan”.
Det fanns många kraftkarlar på Vassholmen:
– Till exempel Gunnar Nilsson från Innanbäcken och
Anton Lindbäck från Korpikå. Men Torsten Karlsson
var starkast, han var som en stubbrytare.
Bengt Söderholms första 22 år på Vassholmen innebar
säsongsarbete som han bland annat kompletterade med
I våra skogar har yxhuggen tystnat men spåren finns
skogsarbete i inlandet.
kvar av mänsklig aktivitet.
– Vi var ett gäng kalixbor, bland andra Yngve Norgren
från Vallen. På ett ställe bodde vi i en bagarstuga hos en
bonde och vi hade kocka. Jag har många gånger tänkt jag ska fara dit men det har inte blivit. Jag tror
byn hette Kurajärvi, det gick en avtagsväg till höger före Jänkisjärvi.
Bengts huggargäng var även till min hemby Hedensbyn där de högg upp elledningsgator och reste
stolpar. Även här var bostaden en bagarstuga. En vinter högg gänget i skogarna söder om Gällivare
och då handlade man mat i Mårdsel.
Nära byn Miekojärvi högg man åt Holmens bruk.
– Vi låg i en barack och hade kocka från Myrdalen, en Bjuhr. Hon tyckte att vi skull äta men då sa
Persson, en klurig gubbe från Lomträsk: na, ja hade blistra en visa som måst bli färdig så vi kan int
stanna (”blistra” betyder vissla på Överkalixmål).
Skogsarbetet var tungt, inte minst barkningen då det var kallt.
– Frodvuxet virke hade tunnare bark och var ännu svårare att barka. Men det var viktigt att barka
massaveden och propsen för att virket skulle flyta bättre i flottningen.
I Miekojärvi råkade Bengt hugga sig i foten:
– Jag åkte skidor till byn och med bussen till sjukstugan i Tallvik där dom sydde ihop såret. Sedan
184
En vardagsbild från skiljestället på 30-talet. Mannen
med hatt och termos hette Otto Karlsson och var från
Gammelgården.