boken - stigfinnaren.info

De sista vikingarna
Börje Åström och Christer Hansson vet vad det vill säga
att bogsera timmer, och att vara hemifrån i månadtal.
– Vi for efter påsk och kom hem till jul. Så var det för
privatbåtarna, säger Börje.
Även Christer kommer från en redarfamilj, sådana
fanns det många i kalixområdet.
– Våra föräldrar hade båtar så allt var naturligt från
barnsben. Vi fick lära oss springa på virket och sträcka
kättingen, björna.
Jag har stämt träff med Christer och Börje på kajen
vid kalixbron. Här finns en sjöboda som gör det lättare
att känna atmosfären, minnas hur det var förr.
– Här låg Assis sågtimmer, framändan låg vid moringen.
Man körde hit buntarna med Vassholmsbåtar.
För bogserbåtarna som hämtade släpen gällde det att
komma i tid. Annars kunde väntan bli ganska lång,
minns Börje.
Ser du myggan där ute på Nordanskär? Börje Åström
och Christer Hansson minns gubbarna som brukade
jämföra synen.
– Vi privatbåtar låg på kö på mornarna. Men det var inga kölappar, den som låg först fick första
släpet. Under dom stora åren var det tvåskift på Vassholmen. Då hämta vi två släp per dygn, det
första sju på morgon och det andra elva på kvällen. Man var tvungen att tömma sorteringen.
Assi hade egen båt – Vikingen med Johan ”Jotta” Nordgren som skeppare. En annan profil var
Arvid Wennström som var kapten på Edit.
– På den tiden var skepparna auktoriteter. Hade Vegamössa, skepparmössan med hård skärm,
guldankare eller redarmärke. Det var skillnad på folk och fä, säger Börje med ett skratt.
Buntarna var en och
en halv stocklängd, kallades
”skubbar” och
innehöll cirka 30 kubikmeter.
Varje rad
innehöll cirka 30 buntar
och var åtminstone
300 meter lång. Mindre
båtar som exempelvis
Edit hade tre–fyra rader
i släpen, de större
fem–sex rader.
Mesta talltimret drogs
till sågverken i Karlsborg
och Båtskärsnäs,
och massaveden till
pappersfabriken i Karlsborg.
– Vid sjuttonde hålet
på golfbanan låg grantimret
till Seskarö. I
Nyborg hade Holmen,
Modo och Skarins sina
Edit på väg mot nya äventyr.
291