boken - stigfinnaren.info

simma efter båten till Fälesön, och på Ytterstlandet
hade man får.
I fjärden vid Fälesön fanns en stor flottläggningsplats.
Varje bolag hade en bom
som var fäst i ett landfäste. Innanför bommen
öppnades buntarna som bogserats
från Vassholmen.
Flottläggarna jobbade på ackord, minns
Erik:
– Dom fick per stock och dom fick mer
betalt för timret som var tyngre. Jag skicka
in papperen till kontoret i Vindeln. Därifrån
skicka dom lönen med postanvisning.
Någon gång per sommar kom min chef
Sven Alund hit, han låg hos oss.
Flottläggningen var inget latmansgöra
så det gällde att vara av rätta virket.
– Det var ett tungt jobb och det var bäst
om dom hade erfarenhet. Vi hade mycket
bra folk, till exempel Henriksson från
Lillsel.
Så småningom bytte Erik Sandberg arbetsgivare.
Började åt Mo&Domsjö, i huvudsak
i Törefors.
Det var fullt upp för Erik som var bas
över flottläggningen vinter och sommar.
Han for som en skottspole, Mo&Domsjö
ordnade till och med en sparkstötting så
han kunde färdas snabbt på isen.
– Det kom massor av lastbilar, mest från
överkalixhållet. Där kunde vara 20 bilar
klockan sex på morgonen då vi kom. Det
skulle mätas först och sen ut på isen och
tippa. Alla hade bråttom och hann ibland
två vändor per dag.
Erik basade över 15–20 man, de flesta
från Nyborg, Töre, Morjärv och Överkalix.
Törefors var en stor anläggning med
manskapsbaracker, två magasin, två mätstationer
samt en gemensam barack med
kontor och matsal.
– Jag skötte om allt, hela Törefors, och
såg till att det fanns plats åt alla bilarna.
Vi gjorde färdiga flottar som var 27 meter
långa, och fem meter breda på mitten.
Båtarna drog ett 30-tal flottar i varje släp
som var cirka en kilometer långt.
Det hände ingen allvarlig arbetsplatsolycka
under Eriks tid, däremot var det
Även vid Nordanskär fanns en flottläggningsplats.
Flottläggningen var stor i Törefors.
Ångsågen i Nyborg var en imponerande skapelse.
287