boken - stigfinnaren.info

förbundare. Men han klaga inte på nån, han kunde hålla på alla kristna.
Arnes främsta rättesnören har varit ärlighet och att göra rätt för sig.
Tidigare brukade han och Rut gå i kyrkan nästan varje söndag men nu
på äldre dagar blir det inte lika ofta.
Att Arne tror på högre makter framgår av hans berättelse om drunkningsolyckan
i Lakotaforsen vid Bondersbyn. Det var 1935 och extremt
högvatten, det högsta någon då levande hade upplevt:
– Det kom en snedgående våg som slog över båten och den fylldes
på en gång. Vi var fem man och båten kantra. Det var då Hannes Söderholm,
grannen min, drunknade. Han var störst och starkast av oss
och bästa simmarn var han också. Men troligen slog en stock han i
huvudet så han blev oförmögen att klara sig.
Det var massor av timmer i älven efter att Morjärvsflottarna släppt
en grimma ovanför Kamlungeforsen.
– Jag minns att jag tyckte jag var länge under vattnet. Jag hann börja
tänka: ja, hoppas det går fort innan jag försvinner men....men då kände
”Man var ju 44 somrar i flottningen så
man hade tid att lära sig en del”, säger
Arne Lindgren.
jag som att det var nån som drog opp mig. Och när jag kom opp, då kom det en stor stock förbi ena
axeln.
Den stocken hade kunnat bli Arnes död men i stället blev den hans räddning.
– Jag hade inte blivit förvånad om en röst sagt: lägg handen över stocken. För det var bara att lägga
armarna över stocken och följa med tills dom tog opp mig på land längre ner. Dom andra fick också
tag i stockar. Ja, inte Alrik Enström. Han fick sig ingen stock så han simma från forsen och ner till
färjstället, med stövlarna på. Det var nog en 500 meter.
Kamraten Hannes Söderholms döda kropp påträffades i Bondersbyn efter elva dagar.
Nio år senare, 1944, inträffade den svåraste flottningsolyckan någonsin i Kalixälven. Det var i Kamlungeforsen
och då omkom tre personer, två från Kamlunge och en från Bondeborg.
– Det hände längst opp i forsen, berättar Arne Lindgren. Dom hade satt fast båten i land och skulle
lägga ut en bom. Men det drog ner båten och alla tre drunkna. Två av dom var unga och mena att det
var ingen sak att ta sig nedför Kamlungeforsen, men man måste ha aktning för en fors.
– Nog har jag haft tur men Sanfrid Rönnbäck, som då var förman, han omkom nedanför Bastuedan.
Han körde ut linan över älven och det välte båten. Doktorn sa att han har inte drunkna, han är
slagi ihjäl. Motorbåten kantra och han fick sig väl något slag från båten.
Det var 1962 och efter den tragiska olyckan fick Arne Lindgren överta Kamlungesträckan. Då Nils-Johan
Sundvall gick i pension fick han Riasträckan också. Det innebar att han var flottningsförman på en sträcka
av cirka två mil, från ovanför Kamlungeforsen till nedanför Stråkanäs- och Gammelgårdsforsarna.
Arne var ung då han blev förman i Bondersbyn. Han tyckte inte det var några problem med att
basa över betydligt äldre flottare, att bli respekterad:
– Man gjorde sig ju inte märkvärdig på nå sätt, naturligtvis. Vi hade ju varit tillsammans i många
år. Men det är klart att det var ett stort ansvar.
Och flottningsföreningen sparade givetvis mycket pengar genom att lägga tre distrikt under en
förman. Arne basade för cirka 15 flottarlag och man hade tre motorbåtar. En på Rian, en i Bondersbyn
och en i Kamlunge.
– Vi la ut kilometervis med bommar för att leda timret, för att undvika att det hamna på land. Men
i vissa vattenstånd hade det lätt att bröta bakom bomfästena. Så det var inte enbart av godo.
– Gammelgårdsbommen nedanför Riaforsen var en och en halv kilometer lång. Där hade det lätt
för att bröta. Efter Stråkaforsen och Gammelgårdsforsarna fick Vassholmen sköta om resten.
Arne kan på rak arm räkna upp namnen på de 13 forsarna från Kamlunge till Gammelgården.
Längst och svårast att flotta var Kamlungeforsen. Redan ovanför bron bildades brötar på ett grund
som kommer upp vid lågvatten.
157