boken - stigfinnaren.info

Som mest fanns det ett
50-tal märken.
– I varje fålla fanns en
lucka där ”tapparen” tappa
ut virket i ytterligare en
kanal på sidan om. Så var
det längst hela sorteringen
så det kunde finnas ett 30tal
olika såna där fack.
Det fanns även en smal
kanal, cirka en meter bred,
där man drog in felsorterat
virke som kallades avstickare.
– Man var tvungen dra
opp det till den brygga där
det skulle sorteras. Det
var komplicerat, tillägger
Artur Ek.
Jo, minsann. För mig går
det redan runt i huvudet
och det är inte slut ännu,
långt därifrån.
Nu närmar vi oss Arturs
egen gata: buntverket och
Bunten är färdig, nästa. Fotografen Ola Jönsson förevigade buntverket år 1959. utlämningen till bogserbåtarna,
ett jobb han hade i
många år.
Han berättar att det fanns två buntverk, ett på vardera
sidan. Och att länspersonalen tappade ut virkesbuntarna
ur länsen.
– Men först var det luskaren som hade en speciell position
på buntverket. Han skulle se till att virket sorterades
rätt, inte hamnade fel. Där nedanför fanns en särskild
kur för räknaren. Han satt och räknade upp 1,2,3,4,5 eller
50. Sedan förde han upp det i en anteckningsbok, skulle
se till att bunten hamnade på rätt blad.
Buntverket var mekaniskt med en vagn som gick upp
och ner.
– Vagnen kördes högst upp på en järnväg och släppte
ner några svärd från bakom bunten. Sedan körde man
Bryggan på 30-talet, längst t v inspektor Sven Wapen.
ner vagnen, pressa ihop bunten och la över tre–fyra kättingar.
Från buntverket utgick bommar med fållor för olika bolag och märken, det kunde vara 20 olika
fållor. Det var en konst att lägga bunten i rätt fålla så det inte bromsade upp det hela.
– I regel var dom experter, visste precis när dom skulle släppa bunten. På varje buntverk fanns en
surrare som hade hand om kättingen och slängde en surrarlina på bunten. Han surra ihop buntarna
efter varann, det kunde bli 20 buntar i rad.
Bogserbåtarna hade sina fållor där virket hämtades. Man kunde ha tre fållor bredvid varann, till
168