boken - stigfinnaren.info

En kolmila är som en krutdurk, kan explodera när man minst anar
det. Det fick Sten-Roland Karlsson erfara då han lämnades ensam
med milan.
36
En liten kula där vi var tre stycken. Två gubbar
och jag. Min fosterpappa och en som var
gift med en syster till min morfar. Och så jag,
det var inte roligt.
Vi var där hela året, från det jag var elva år
tills jag var 17.
Dom skicka mig att hämta mat, åtta mil cykla
jag en gång. Från milan oppåt Moskosel och
hem.
En gång fick jag gå flera kilometer för att
hämta åtta liter mjölk. Han var helt hänsynslös.
Jag tog väldigt stor skada av det där, fick lyfta
tungt och mycket. Och fy fan vad man fick
vara hungrig ibland i kojorna. He var sloppen,
fläsk å sloppen, int var det mycket.
Och så var det lite sömn. Mellan tre och sex
timmar varje dygn, mer fick jag aldrig sova.
Man skulle vakta kolen, herregud. Man borde
ha fått sova då det var så tungt arbete. Men
Så här mysigt skildrade fotografen Pelle Persson kolarens vardag i Moskoseltrakten. Dan Andersson och Sten-Roland
Karlsson var med om en annan verklighet.