boken - stigfinnaren.info

tog hästarna över till Gyljen. Dit
måste man korsa flera berg och
åsar men till Melderstein var det
slät mark, utför, så dit körde man
antagligen med ren hela vägen.
Känt är att det tog cirka en vecka
att transportera malmen från Gällivare
till kusten. Transporterna
utfördes under vinterhalvåret då
sjöar och myrar var frysta.
Ofta var åtta–tolv renar med
var sin akkja kopplade i ett tåg.
Varje ren kunde dra ett skeppspund
malm (170 kilo). Man hade
varken selar eller skaklar vilket
medförde att många renar fick
benen avbrutna av skenande akkjor
i branta utförslöpor.
Även för samerna var malmtransporterna
en plåga som de
Bengt och Yngve Öhman vid malmhögen på Renberget.
tvingades till av överheten:
– Det var hemska saker. Nog
var samerna nedtryckta på den tiden, det var inte människovärde. Jag har själv sameblod, det är
kanske därför jag är ganska tjurig, tillägger Yngve Öhman.
På väg hem från Renberget berättar han om givande ekorrjakter i sin ungdom. En och annan älg
blev det också men dom var sällsynta jämfört med i dag.
En annandag jul fick Yngve nys om att en oxe, ko och kalv synts till nära Rautibäcken.
– Jag tog bara skidorna och hemvärnsmausern och så bar det iväg. Efter cirka åtta kilometer hann
jag upp dom. Jag damma och sköt ned tjuren men den var mager som ett dragspel. Men vi tog hem
det där och satte en del i bastun, nog kunde det vara hundra kilo ben och så där.
– Dom tog reda på allting av älgen på den tiden. Jag kommer ihåg några år senare då brorsan
sköt en åt samma håll. Då vi burit hem allt kött for jag tillbaks och hämta hem älghuvudet. Morsan
gjorde pressylta av det och jag har aldrig ätit så god sylta, så nog hade vi lön för mödan.
Yngve Öhman är en god berättare och vi blir sittande ett par timmar i hans hus vid sjön Lillsaivis.
– Jag är den förste som åkt ambulans härifrån till Boden. Ja, inte direkt härifrån utan från Vuoddas.
Dom bar mig i ryggsäck som femåring, min far och grannen Hjalmar Nilsson.
Inte nog med att det var första ambulanstransporten, dessutom var det med flyg.
– Då var det inte så vanligt ens att åka bil, det fanns ju inte vägar. Men jag fick ligga där jävligt
länge, dom gjorde upp en riktig eld så det gick att se var dom skulle landa.
Att som femåring bli fastbunden i ett bullrande flygplan har givetvis fastnat i minnet.
– Det minns jag så väl att jag kände mig som en fånge. Men jag kunde se ut och då vi kom neråt
Grundträsk och Gunnarsbyn såg det ut som tändsticksaskar.
Men en sprucken blindtarm är inte att leka med och det kunde ha slutat illa.
– Dom måste ha gjort en akutoperation, i planet eller just då vi landa. Jag fick en tablett eller en
spruta och minns inte mer än att jag vakna av sirenerna. Då var jag redan omlindad, dom hade väl
sett att det var så nära att dom var tvungna att rista upp mig.
Som tur var låg en av Yngves bröder i lumpen och han hälsade givetvis på.
– Än i dag kommer jag ihåg att han hade köpt såna där små karameller, gelehallon. Dagen därpå
fick han inte komma och då grät jag så fruktansvärt. Men jag var där inte så lång tid, bara tio–tolv
260