boken - stigfinnaren.info

örja jag bli less. Det var arbete natt och dag och ibland var det ransonering på bränsle. Oljekrisen
i början på 80-talet men jag fick ju tag på bränslet.
Som mest hade Yngve fyra egna lastbilar och fem inlejda. Plus en 980 och 1640, Volvos största
lastare.
– Och så köpte jag en H 16, största grävmaskinen som Volvo hade då. Men det blev ju kaputt med
alltihopa. Dom börja med Stålverk 80 och det var så helvetes mycket jobb. Men dom pressa ned priserna
så det gick inte att vara med, absolut inte. Min son Kent var där men körde bara några skift.
Då Yngve inte fick maskinerna att rulla här uppe flyttade han till Osby.
– Jag skulle vara med på den där djävla tunneln, Hallandsåsen. Jag hade ju anbud, skulle ha grävmaskin.
Det var delentreprenad men dom hade pressat ned priserna så det gav absolut ingenting.
Då besluta jag att nu lägger jag av.
Som tur var hade Yngve köpare på alla maskinerna, på allt han ägde. Så det var bara att håva in
pengarna och flytta upp till Luleå. Sedan flyttade han till Spanien och där blev han i sju år.
– Då fick jag för mycket hemlängtan, det var för tio–elva år sedan. Jag tänkte på småforellerna
här i bäckarna där jag gick som pojke. Tänkte att nu ska jag uppleva det, nu tar jag pension och far
hem till Lillsaivis.
Han dansade med stockarna
Lennart Hugdahl tillhörde de ”riktiga brötkarlarna”, de som gladeligen gav sig ut på bröten då
andra tvekade.
Hemma i Storsaivis hade Lennart och bröderna en stock som de tränade på.
– Så det var inte så konstigt att
vi kunde balansera. På stocken
lärde vi oss springa hur mycket vi
ville och att hålla oss kvar.
Första gången jag träffade Lennart
var i samband med att jag
skulle skriva boken Dit vägarna
bär. Han och hustrun Sigrid bodde
i Norra Sandsjärv där de skapat
sitt eget lilla paradis. Dessförinnan
hade de i många år bott
och jobbat på olika platser i södra
Sverige.
”Det var dåligt betalt i skogen här
hemma och jag ville kunna föda
hustru och barn så det inte skulle
bli svårigheter. Dessutom var jag
nog lite äventyrslysten av mig”.
Lennart förklarade också att han
ofta längtat hem till ungdomsårens
Storsaivis där han varit flottare
och balanserat på timmerstockarna.
I september 2006 intervjuar jag Lennart längtar ständigt tillbaka till Storsaivis. Timringen i bakgrunden har
han hämtat på hemgården.
263