Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

Inom språkvetenskapen har man på senare tid fokuserat mindre på de likheter mellan språk
som beror på gemensamt ursprung och mer på dem som beror på språkkontakt, dvs. att språken
eller rättare sagt talarna av språken har kontakt och i olika grad lär sig varandras språk. Så
kallad areal lingvistik studerar likheter mellan språk inom ett visst geografiskt område som
beror på en långvarig kontakt – ibland mellan språk med helt skilda ursprung. Balkan är ett
område som är speciellt känt för hur genetiskt skilda språk på grund av språkkontakt kan
komma att dela många så kallade areala drag. Som exempel på effekten av nära språkkontakt
kan nämnas den romska varieteten gurbeti, som av språkforskare genetiskt har klassificeras
som en valakisk varietet, men som liksom flera icke-valakiska varieteter (till exempel arli) talas
i sydvästra Balkan och som upplevs som mer närstående dessa.
Att två språk eller varieteter klassificeras som genetisk närliggande behöver inte betyda att
de ligger nära varandra språkstrukturellt. För den som inte är bekant med de romska
förhållandena kan här en jämförelse med de skandinaviska språken vara upplysande. Enligt
historiskt jämförande studier är svenska närmare släkt med danska än med norska. Svenska
har, liksom danska, utvecklats ur ett vikingatida östnordiskt språk, medan norska, liksom
senare isländska och färöiska, har utvecklats ur västnordiska. Den språkstrukturella skiljelinjen
idag går däremot mellan å ena sidan svenska, norska och danska, och å den andra färöiska och
isländska. Och när det gäller ömsesidig förståelighet, åtminstone i talat språk, upplever nog de
flesta svensktalande norskan som mer närstående än danskan. En liknande komplexitet bör vi
vara beredda på att möta när det gäller det romska språket och dess varieteter.
När det gäller romska finns det bland språkforskarna inte någon fullständig enighet om hur
romska varieteter bör klassificeras. 23 De flesta klassifikationerna bygger på en kombination av
genetiska, språkstrukturella och areala kriterier. Det tycks också delvis gälla den praxis som nu
är vanlig bland ledande romaniforskare, där de romska varieteterna delas in i fyra eller fem
huvudgrupper (med undergrupper): sydbalkanska, valakiska, centrala och nordliga, till vilka
kan läggas “övriga”, samt några isolerade varieteter. 24 I tabellen nedan ges endast några
exempel på varieteter som i litteraturen brukar räknas till de olika (under)grupperna.
balkanska sydbalkanska 1: arli, erli, metjkar, sepetji, ursari, krimsk r., zargari
sydbalkanska 2: bugurdji/kovatjki, drandari/drindari, kalajdji
valakiska sydvalakiska: gurbeti/djambazi, kalburdju
nordvalakiska: kelderash, lovari, tjurari, matjvaja
centrala sydcentrala: romungri, vend, burgenland r.
nordcentrala: östslovakisk r., bergitka r.
nordliga nordvästliga: sinti, manusch, kaale
nordöstliga: polsk r., chaladitki/russka/nordrysk r., lettisk r., litauisk r.
övriga övriga: angloromani, caló, norsk och svensk resanderomani
r. = romani/romska
23 Detta gäller inte bara det romska språket. För en diskussion av problem kring den genetiska klassificeringen av
indoariska språk generellt se Masica, C. P. (1991). The Indo-Aryan Languages. Cambridge: Cambridge University
Press. Masica tar också upp frågan om distinktionen språk–dialekt baserad på olika kriterier som lexikostatistik,
ömsesidig förståelighet etc.
24 Denna indelning ersätter alltså den tidigare tudelningen mellan valakiska–icke-valakiska varieteter som
introducerades av Gilliat-Smith 1915 (Matras, Y. 2005. The classification of Romani dialects: A geographichistorical
perspective. I: Schrammel, B. & Halwachs, D. W. & Ambrosch, G., red., General and Applied Romani
Linguistics. Proceedings from the 6th International Conference on Romani Linguistics. München: Lincom Europa,
7–26).
12