Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

grannspråken ger effekt: de informanter som haft en sådan undervisning klarade
hörförståelsetestet bättre än de som inte har haft det.
Bedömningar av ömsesidig förståelighet mellan två språkvarieteter har alltså två sidor: en
”objektiv”, som har att göra med språkstruktur, och en ”subjektiv”, som handlar om
språkbrukarna och deras kompetenser och viljor. För att undersöka den första görs jämförande
beskrivningar av språkens grammatik, ordförråd m.m. För att undersöka den faktiska
ömsesidiga förståeligheten har forskare använt sig av intervjuer, lyssnarbedömningar samt
tester av hör- och läsförståelse av listor med ord eller sammanhängande text/tal. Den här
forskningen har bland annat visat att ett stort gemensamt ordförråd hos två varieteter inte är
någon garanti för en stor grad av ömsesidig förståelighet, eftersom andra faktorer också kan
påverka förståeligheten, till exempel skillnader i uttal eller grammatik. Däremot är förstås ett
delvis delat ordförråd en förutsättning för ömsesidig förståelighet; en forskare föreslår att om
varieteterna delar mindre än 60% av orden är det mindre troligt att talarna förstår varandra. 28
Men alla sådana beräkningar bygger på antagandet att talarna inte skulle ha någon kunskap i
och om varandras varieteter, vilket är mindre troligt i alla de situationer där talare av olika
varieteter faktiskt har kontakt och kommunicerar med varandra. Om man grundar
bedömningen av ömsesidig förståelighet mellan varieteter enbart på ”objektiva” jämförelser av
språkstruktur utgår man alltså felaktigt från att talare i normalfallet är enspråkiga och förbiser
den breda språkliga kompetens som många har. Enspråkighetsnormen är fortfarande
inflytelserik både bland forskare och lekmän, trots att enspråkighet idag snarast är sällsynt. Här
kan majoritetssamhället lära av minoriteter rom romerna med större erfarenheter både av
flerspråkighet och av kommunikation mellan skilda varieteter.
2.3. Romska varieteter i Sverige idag
På basis av den litteratur som finns om romernas svenska migrationshistoria kan man få en
ungefärlig uppfattning om vilka varieteter av romska som talas i Sverige och hur länge de har
funnits i landet. Men det finns inga säkra uppgifter om exakt antal varieteter (något som också
har att göra med problemet att skilja mellan dialekter och underdialekter som nämnts ovan) och
det finns inte heller någon överensstämmelse i fråga om hur varieteterna betecknas.
Äldre svenska beteckningar för grupper av romer och romska varieteter, som ”tattare” (för
de resande) och ”svenska, finska och utomnordiska zigenare” (för senare anlända grupper av
romer) myntades utifrån, av myndigheter och majoritetsbefolkning. I dessa avspeglas dels
historien av immigration i olika skeden och från olika länder, dels tidiga felaktiga
föreställningar om romers ursprung.
Säkert är att romska har talats i Sverige sedan minst 500 år. De första historiska beläggen
från år 1512 nämner ett folk ”som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man
kallar Tatare”. Det är i sådana tidiga romska invandrares språk som man får söka rötterna till
både svensk resanderomani och kaale – två varieteter som idag på olika sätt har präglats av den
långa kontakten med bland annat svenska och finska.
Från senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet anlände nya grupper av romer
som talade valakiska varieteter som kelderash, lovari och tjurari. Dessa grupper har alltså en
mer än sekellång historia av svensk språkkontakt och kallades länge för ”svenska zigenare”.
När passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde 1954, öppnades åter möjligheten att
resa mellan Finland och Sverige för de romer som i och med nationsgränsen 1809 avskiljts i
den östra riksdelen och som nu talade kaale. Denna grupp kallas ofta ”finska romer”.
28 Grimes, J. E. (1992). Correlations between vocabulary similarity and intelligibility. I: Casad, E. H. (red.),
Windows on Bilingualism. Dallas, TX: Summer Institute of Linguistics & The Univeristy of Texas at Arlington,
17–32.
14