Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

Under 1960- och 70-talet kom romer från flera länder på kontinenten till Sverige. Dessa
”utomnordiska romer” talade olika varieteter av romska med rötter i Frankrike, Spanien, Polen,
Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien, bland annat kelderash, lovari, arli och romungri.
Den senaste invandringen av romer har skett sedan 1980-talet, framför allt som en följd av
Balkankrigen. Den har medfört både en förstärkning av tidigare talade varieteter och ett
tillskott av nya varieteter, bland annat arli, bugurdji och gurbeti. Denna – lika heterogena
”grupp” – får ofta beteckningen ”nyanlända romer”.
För alla som har att göra med romska frågor av olika slag är det viktigt att inte ha en
förenklad syn på romska grupper och varieteter. I en kartläggning som denna är det angeläget
att lyfta fram både det stora antalet varieteter av romska som talas i Sverige idag och den
variation som finns inom dessa. Denna mångfald ställer speciella krav på de åtgärder som
måste tas för att främja det romska språket, till exempel när det gäller språkvård, utbildning av
lärare och framställning av läromedel. I intervjuerna har vi därför försökt få fram uppgifter om
vilka romska varieteter som talas i Sverige idag. I runda tal kan det enligt flera som vi har talat
med röra sig om ett tjugotal varieteter. Följande specifika beteckningar har nämnts av de
intervjuade (här i alfabetisk ordning): arli, bugurdji/kovatji, chaladitki, gurbeti/djambazi, kaale,
kelderash, lovari, manusch, romungri, sinti, svensk resanderomani och tjurari. Utan att alltså
kunna göra anspråk på att vara uttömmande kan denna uppräkning antas omfatta åtminstone de
viktigaste större varieteterna och undervarieteterna som är representerade i Sverige idag.
Vad gäller den ömsesidiga förståeligheten mellan varieteterna var den samlade uppfattning
som kom fram i intervjumaterialet att talare av kelderash, lovari och tjurari kan förstå
varandras varieteter. De utgör så att säga en grupp. På samma sätt utgör arli, bugurdji/kovatjki
och gurbeti/djambazi en grupp, och talare av dessa varieteter kan utan större problem
kommunicera med varandra. Kelderash respektive arli verkar uppfattas som de mer centrala
varieteterna i dessa två grupper. Avståndet mellan kelderash och arli jämförs av någon av de
intervjuade med avståndet mellan svenska och isländska, medan någon annan snarare tror att
det går att jämföra med avståndet mellan svenska och norska. Parallellen med den
interskandinaviska språkförståelsen dyker upp i flera av intervjuerna, till exempel ”Man kan ju
säga att det är som svenska, norska och danska”. Varken kaale eller svensk romani placeras
lika entydigt i någon grupp. Det som är närmast kaale är enligt några av de intervjuade arli,
medan någon annan tror att kaale, sinti, manusch och romungri ligger rätt nära varandra.
För dem som tillhör resandefolket har frågan om ömsesidig förståelighet inte riktigt samma
innebörd: svensk romani har under de 500 år det har talats i Sverige i hög grad påverkats av
svenskan. Språket är idag grammatiskt så gott som helt svenskt och lexikalt är det en
kombination av svenska och romska. Det finns ett begränsat romskt ordförråd och några
enstaka romska böjningsändelser. Många resande kan alltså förstå enstaka ord och fraser när
romer från andra grupper talar, men man kan inte förstå sammanhanget. Detsamma gäller för
en del romer från till exempel kaalegruppen (främst ungdomar men även medelålders) som av
olika anledningar mer eller mindre har förlorat språket eller endast har ytterst begränsade
kunskaper i det (se avsnitt 3.2).
Nästan samtliga intervjuade betonar att den ömsesidiga förståeligheten hänger ihop med i
vilken grad grupperna har varit i kontakt med varandra. Talare av arli, gurbeti, djambazi och
bugurdji har till exempel levt nära varandra på Balkan i flera hundra år, vilket gör att talarna
känner till och förstår varandras varieteter. Någon som i sitt yrke reser mycket och kommer i
kontakt med talare från andra varieteter ökar också sin förmåga att förstå och kunna
kommunicera med andra grupper. Det är alltså en förmåga som man kan träna upp. Önskan att
kommunicera är en annan faktor som nämns flera gånger: vill man kommunicera och talar man
tydligt och sakta, så går det. Man skulle kunna jämföra med kommunikationen mellan en
15