Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

utredning av behov, förutsättningar och resurser. Om inte dessa förutsättningar uppfylls är det
stor risk att romskan fortsatt kommer att missgynnas.
Även i våra intervjuer med romska företrädare kommer frågan om högre utbildning och
forskning upp. Flera av de intervjuade framhåller att det i Sverige inte finns någon möjlighet
att läsa romska på universitetsnivå och att det inte finns någon forskning om romska, samt att
detta har följder inte bara för utbildning av modersmålslärare utan också för framställning av
läromedel. Det vanliga sättet att säkerställa kvaliteten på läromedel är att universiteten spelar
en viss roll vid framställningen påpekar en av de intervjuade, och han tillägger: ”universiteten
borde få ett särskilt uppdrag som är mycket tydligare än det Linköping har fått. Det handlar om
att säkerställa språket så att det finns en möjlighet till utbildning men också att få sådana ramar
så att det är möjligt att engagera romer i hela den utbildningsprocess som det ändå innebär.
Och det är ju en långsiktig satsning.”
Enligt de intervjuade romerna finns det ett stort intresse för en lärarutbildning i romska:
”Det är många romer som vill utbilda sig till lärare men det finns ju ingen utbildning för
romska lärare.” Behovet av behöriga modersmålslärare är som nämnts tidigare mycket stort.
Uppfyllandet av romernas lagstadgade rättigheter till modersmålsundervisning faller alltså ofta
på bristen på behöriga lärare. Idag har ett moment 22 uppstått: Eftersom det inte finns någon
utbildning, finns det inga behöriga lärare. Och eftersom det inte finns några behöriga lärare,
kan en del kommuner med hänvisning till detta underlåta att anordna modersmålsundervisning.
Andra kommuner tar in obehöriga lärare i skolan, men dessa får sällan fast anställning –
eftersom de inte är formellt behöriga. De rekommenderas att utbilda sig... men det finns ingen
utbildning.
För att bryta detta moment 22 borde man under en övergångsperiod vara flexibel och hitta
tillfälliga lösningar, anser de intervjuade. Under tiden som man arbetar med att få igång
forskning och högre utbildning i romska och i avvaktan på att det kommer behöriga lärare som
har gått igenom hela utbildningssystemet, måste man tillåta speciallösningar. Man kan tänka
sig en fortbildning för redan verksamma pedagoger som ger dem behörighet, till exempel en
pedagogisk kurs där man lär sig att undervisa i språket. Om man inte har någon pedagogisk
utbildning är det väldigt svårt att förstå hur man ska lära ut språket, anser många av de
intervjuade. Det räcker inte att vara talare av ett språk.
För att komma ikapp i fråga om utbildning och anställning kan man även tänka sig någon
form av positiv särbehandling under en övergångsperiod, anser några av de intervjuade. Romer
skulle behöva ett antal garanterade utbildningsplatser på lärarhögskolan för att råda bot på
lärarbristen. Då kan romska barn ha utbildade romska lärare på förskola och grundskola –
något som är mycket viktigt för bevarandet och utvecklandet av det romska språket och den
romska identiteten.
Tolkutbildningen var inte en fråga som vi lyfte fram särskilt i våra intervjuer med romska
företrädare, med den kom upp i några intervjuer. En av de intervjuade påpekade att det inte är
många romer som arbetar på tolkförmedlingen; därför tar man ofta med en bekant som kan
tolka åt en när man till exempel ska till läkaren. Det är också vanligt att romer, framför allt de
som nyligen har anlänt till Sverige, väljer en tolk som talar något av de andra språk som de
behärskar (serbiska, makedonska, albanska osv.).
33