Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

Varietet Antal intervjuade Antal skriftliga enkäter
arli 8
arli & gurbeti 2
djambazi 1
kaale 5
kelderash 4 3
lovari 3
romungri 1
svensk romani 2 11
2. Romska varieteter
Kunskap om vilka varieteter av romska som talas i Sverige och hur de förhåller sig till varandra
är av betydelse för planering av såväl modersmålsundervisning, tolk- och översättningsverksamhet
och utveckling av romska massmedia, som för framställandet av språkbeskrivningar
(lexikon och grammatikor) och läromedel. Denna kunskap är också viktig för
utvecklandet av skriftspråket och – på längre sikt – harmonisering av romska varieteter i
Sverige (se avsnitt 3.6). Vi vill redan här understryka att när vi talar om relationen mellan olika
varieteter handlar det lika mycket om talarnas språkliga kompetens, bredd och förhållningssätt
som om rent språkliga förhållanden.
Vi inleder med en kortfattad allmän bakgrund om några aspekter av språk och
språkbeskrivning som är relevanta för diskussionen om romska varieteter i Sverige: dels om
distinktionen språk–dialekt, dels om olika sätt att bedöma relationer mellan språk/varieteter –
bland annat i termer av ömsesidig förståelighet.
2.1. Distinktionen språk–dialekt
Det gäller generellt att gränsdragningen mellan språk och dialekt på goda grunder kan
ifrågasättas. Vad som betraktas som skilda språk eller som dialekter av samma språk beror –
tvärtemot en vanlig uppfattning – snarare av politiska och sociala förhållanden än av rent
språkliga. 18 Att till exempel svenska, norska och danska betraktas som skilda språk istället för
som dialekter av ett gemensamt skandinaviskt språk har alltså mer att göra med att de är knutna
till olika statsbildningar än med de faktiska språkliga avstånden mellan språken. Dessutom är
språklig närhet alltid en fråga om gradskillnader snarare än skarpa gränser.
Som ett kriterium för att skilja språk från dialekt har ibland föreslagits grad av ömsesidig
förståelighet, dvs. hur väl talare av olika varieteter förstår varandra. Trots de invändningar som
kan resas mot distinktionen språk–dialekt generellt, har forskare som använt detta kriterium
försökt att på olika sätt mäta den ömsesidiga förståeligheten mellan olika varieteter. Några har
till och med, något godtyckligt (och mycket svårmätt), velat precisera en viss bestämd procent
av ömsesidig förståelighet som gräns mellan vad som räknas som dialekt och eget språk. 19 Den
amerikanske språkforskaren Charles Ferguson, som i närmare ett halvt sekel har studerat
språklig variation och språkvarieteter, påpekar att det bland språkforskare varken finns någon
gemensam uppfattning om kriterierna för vad som skulle utgöra ett språk snarare än en dialekt
av ett språk eller om hur man objektivt skulle kunna mäta avstånd mellan två varieteter.
Däremot, menar han, är det nu allmänt erkänt att ömsesidig förståelighet mellan olika varieteter
18 Se till exempel Hyltenstam, K. (1999). Begreppen språk och dialekt – om meänkielis utveckling till eget språk.
I: Hyltenstam, K. (red.). Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv. Lund: Studentlitteratur,
98–137.
19 Till exempel 77% i Collins, W. M. (1989). Summary Report of ‟A Dialect Survey in the Mam Area of
Guatemala‟. Notes on Linguistics, 46, July, 4–11.
9