Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

Även hos majoritetsbefolkningen i stort finns en stor okunskap om romer och det romska
språket; det finns många fördomar och stereotyper. Romerna är så gott som osynliga i
läromedel i till exempel samhällsorienterande ämnen, men också ute i samhället. En av de
intervjuade säger: ”Vi måste visa oss, så att folk verkligen träffar oss och inte bara hör talas om
oss och har en massa fördomar.”
3.7.2. Myndigheternas insatser för romskan
Det romska språkets framtid i Sverige är beroende av hur stat och kommuner idag hanterar
denna fråga, hur mycket romskan prioriteras. Det handlar inte bara om överlevnad, utan också
om utveckling, betonar en av de intervjuade, och då måste man satsa mer på språket. Det är bra
med två språkvårdare på Språkrådet på halvtid, men det är inte tillräckligt.
Flera av de intervjuade upplever ett stort glapp mellan statens politik och kommunernas.
Staten har tagit en del beslut för att stödja romerna och det romska språket, men
implementeringen fungerar inte riktigt. Kommunerna tar inte sitt ansvar, säger någon av de
intervjuade: ”Kommunerna måste liksom ta lite mer ansvar. De skyller på de där i Stockholm,
det är staten bara. Vi har inte något med det att göra, tror de.”
Några romer som vi talat med tror att det beror på att få kommuner har någon person som är
ansvarig för dessa frågor; de romska frågorna tappas lätt bort. Helst borde det finnas romer
anställda i kommunen och på olika myndigheter. Det är egentligen en förutsättning för att det
ska fungera, säger en av de intervjuade. En annan är inne på en liknande tanke; han skulle vilja
ha ett mandat för att övervaka kommunerna, och också få större möjligheter att hjälpa
kommunen genom att komma med konkreta förslag och genomföra dessa tillsammans med
kommunen och också återrapportera vad som hänt och vad som inte hänt.
Kommunerna har inte heller några öronmärkta pengar för de nationella minoriteterna. En av
de intervjuade har påpekat detta i den kommun han bor i. Han fick till svar att kommunen anser
att regeringen ska betala för romska språk- och kulturbevarande insatser, och att man då från
kommunens sida eventuellt kan skjuta till lite. Han vidareförmedlade denna synpunkt till
regeringen, men hittills har ingenting hänt. ”Dom [stat och kommuner] kommunicerar tydligen
inte med varandra”. En annan av de romer vi träffat sammanfattar: ”Rättigheterna finns men de
efterlevs inte”. Någon menar att de resurser som finns för de nationella minoritetsspråken
fördelas orättvist. Romerna får en mycket liten andel. Han tycker att det är dubbelmoral: nu
kan Sverige rapportera till Europarådet att man arbetar med språkkonventionen och satsar
pengar, ”men egentligen bryr man sig inte om resultaten”.
En annan synpunkt som framfördes i flera intervjuer är vikten av kontinuitet och långsiktig
planering i arbetet med att främja det romska språket. Mycket av det som händer idag sker i
projektform. Flera av de intervjuade nämner utbildningsprojekt för romer – bland annat till
barnskötare, lärarassistenter och behandlingsassistenter. Så länge det finns projektpengar och
det inte kostar kommunerna och skolorna något att anställa de romska studerande (under
praktiktiden) är alla intresserade av dem och deras arbetsinsatser värderas positivt. Men när
projekttiden är över är det inte många som får en anställning. Sådana erfarenheter sprider sig
inom den romska gruppen och blir till ett slags gemensam ”kunskap” som gör att en del
ungdomar inte vill satsa på att utbilda sig.
Under en övergångsperiod kan det vara nödvändigt med positiv särbehandling, menar flera
av de intervjuade. Någon påpekar att de senaste tre regeringarna har erkänt att romerna ligger
efter på olika områden (utbildning, arbetsmarknad osv.) jämfört med andra minoritetsgrupper
och att man borde satsa mer på den romska gruppen. Ändå har det inte hänt speciellt mycket på
dessa områden. Flera tror att det behövs positiv särbehandling eller kompensatoriska åtgärder
åtminstone under en viss period för att romerna ska kunna komma ikapp när det gäller till
46