Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007

grundskola och gymnasieskola framgår det att romer eller deras språk inte tas upp alls i de
granskade läroböckerna (Skolverket 2006).
Samtidigt kan konstateras att det av olika myndigheter har producerats en del lättillgängligt
material om romer och deras språk såväl på hemsidor som i form av broschyrer och
faktablad. 73 Detta antyder att det kanske inte i första hand är en fråga om brist på
informationsmaterial utan snarare att den romska frågan har låg prioritet i många kommuner.
En bidragande faktor kan vara att många ansvariga upplever situationen med de olika
varieteterna som komplicerad och svår att förstå.
De romer vi har intervjuat är alla av den uppfattningen att det finns en stor okunskap om
romer och romska i majoritetssamhället. Framför allt de myndigheter som romer kommer i
kontakt med borde ha bättre kännedom om romernas kultur och historia. Men för att inte de
romska frågorna ska försvinna bland de många andra ärenden som tjänstemännen arbetar med,
skulle det också behövas särskilda tjänster vars innehavare har i uppgift att överblicka och
samordna frågor som rör romer och det romska språket. Som positiva exempel nämns DO,
Forum för levande historia, Delegationen för romska frågor och Språkrådet. Det vore också
önskvärt att olika statliga myndigheter skulle träffas och tillsammans diskutera vad de kan göra
för att förbättra romernas situation – ett slags nätverk, även där med en ansvarig person.
Det är viktigt att statliga myndigheter och institutioner känner till romernas speciella status
som nationell minoritet samt att de har kunskap om att det finns många olika romska varieteter.
De bör också ha kunskap om grad av språkbevarande i de olika grupperna för att kunna vidta
nödvändiga gruppspecifika åtgärder.
Detsamma gäller kommunerna, menar ett flertal av de intervjuade. Även här finns en
okunskap om vilka rättigheter romerna har som nationell minoritet. I många kommuner saknas
t.o.m. kunskap om att romska är ett språk med många olika varieteter, vilket gör att det
fortfarande förekommer att man ordnar med ”fel” modersmålslärare. Nyligen har Delegationen
för romska frågor framställt en hemsida som är tänkt att vara en plats där man kan hämta
information som är relevant för kommuner (faktablad, rapporter, grundskoleförordning osv.). 74
Det kom också fram i intervjuerna att det finns en okunskap om variationen inom det
romska språket hos en del tolkförmedlingar, vilket leder till att man ibland skickar en tolk som
talar ”fel” varietet. En av de intervjuade berättar att han i sin anställning på en kommunal
förvaltning brukar ge information till tolkförmedlingen om vilken tolk som ska beställas i ett
visst ärende. Han använder sig då av sin kunskap om ömsesidig förståelighet mellan olika
romska varieteter och han kollar också namn och hemland hos dem som behöver en tolk – detta
ger anvisningar om vilken varietet han/hon/de har. En liknande kompetens finns tyvärr inte i
alla kommuner.
Kunskap om de nationella minoriteterna borde också ingå i all skolledar- och
lärarutbildning, påpekar några av de romer vi har träffat. Det finns redan ett litet moment inom
lärarutbildningen, men det är endast ytterst begränsat. En av de intervjuade undrar också vilken
roll skolinspektörer kan spela för att främja det romska språket. Kan de vid en inspektion
påpeka att skolan har allvarliga brister i hur de arbetar med minoriteterna? Kan en
skolinspektör anmärka på en rektor som sätter stopp för modersmålsundervisning på grund av
brist på ekonomiska medel? Det borde vara lättare för en skolinspektör att påpeka sådant än för
en familj att överklaga ett avslag på begäran om modersmålsundervisning hos DO med allt vad
det innebär.
73 Till exempel Delegationen för romska frågor (2007). [informationsbroschyr]; Regeringskansliet (2007),
Nationella minoriteter och minoritetsspråk. [faktablad]; Skolverket (2007), Nationella minoriteter i skolan.
74 http://www.romadelegationen.se/.
45