Sveriges och omvärldens historia. - Sven Wimnells hemsida

ett bolag, Ostindiska kompaniet, som
skickade ut fartyg ända till Kina. Fartygen
var lastade med svenska varor, t. ex. järn,
när de började sina resor. Varorna såldes
i europeiska hamnar. Sedan hämtade man
tyger, porslin, te och kryddor i Kina och
Indien. En sådan resa kunde ta ett par år,
men värdet av lasten var oerhört stort,
och färderna lönade sig därför.
Jordbruket förbättras
Vid mitten av 1700-talet börjar man införa
nyheter för jordbruksnäringen. Kunde
mängden livsmedel ökas, skulle man också
kunna räkna med folkökning. Då fick
industrin flera arbetare. Så resonerade de
maktägande.
I byarna var det sedan gammalt så
ordnat, att varje bonde hade del i de olika
slagen av bättre och sämre jord. Genom
delningar vid arv hade jorden styckats
ännu mer. En bonde kunde därför få sin
jord splittrad i en mängd småstycken, som
ofta bestod av långa smala remsor. Han
måste så och skörda samtidigt som de
andra i byalaget för att komma åt sina
åkrar. Om det då fanns en lat eller oduglig
bonde, kunde hela arbetet bli försenat
med missväxt som följd.
Vad som måste ske var, att varje bonde
fick sina ägor så samlade, att han kunde
bruka dem som han själv ville utan att
tvingas göra det gemensamt med byalaget.
Nu utfärdades en förordning om ny |
uppdelning av jorden, storskifte. Varje
bondes ägor skulle sammanföras till endast
några få, större jordområden, "skiften".
Det tog lång tid att genomföra detta.
Potatisen
En nyhet var odlingen av potatis. Den
som först försökte få folk att odla den
nya nyttoväxten var Jonas Alströmer.
Men de flesta betraktade potatisen som
en onödig nymodighet. Man fortsatte äta
rovor, som var den vanligaste rotfrukten.
Potatisen användes under 1700-talet mest
till brännvinsbränning.
Jakt
Sedan urminnes tider var jakten nödvändig.
Viltkött var en viktig del av födan.
Men man jagade också för att minska
antalet vilda och farliga djur. Därigenom
skyddades tamdjuren. Pälsverken från
många av de vilda djuren gav goda inkomster.
De utgjorde också det bästa
skyddet mot kylan.
Redan i Västgötalagen stadgades att