Sveriges och omvärldens historia. - Sven Wimnells hemsida

En resa genom tid och rum.
De första astronauten i rymden beskrev jorden som "en blå pärla i
rymden" . Han var den första människan som såg jorden som den ser
ut utifrån universum. Det ögonblicket var en milstolpe i mänsklighetens
tekniska utveckling och gav också upphov till grundläggande
frågor om vår existens i världsalltet.
Det är inte lätt att skapa sig en föreställning om universum och hur
långa avstånden är till andra himlakroppar. En klar natt kan vi titta upp
mot stjärnorna och inse att de kan vara lika stora som solen fast så
mycket längre bort. Med lite fantasi skulle vi också kunna föreställa
oss att en del stjärnor har planeter som kretsar runt sig liksom jorden
kretsar runt solen. Men för att förstå vilka avstånd det är fråga om kan
vi inte använda var erfarenhet. Det går inte att jämföra de avstånd vi är
vana vid med de 40 miljoner miljoner kilometer som är avståndet till
vår närmaste stjärna Alfa Centauri. För att göra dessa avstånd förståeliga
har astronomerna valt att uttrycka dem i tid. Ljuset går 300
000 kilometer på en sekund. Att uttrycka avstånd i ljusår gör det lättare
att handskas med siffrorna. Ett ljusår är nästan 10 miljoner miljoner
kilometer.
Hur ser vi och vår värld ut från det övriga universum? Om vi med ett
magiskt trick kunde förflytta vår austronaut direkt till vilken del av
universum som helst - en resa som skulle trotsa både Newtons och
Einsteins lagar - vad skulle han då se av jorden? Om han stod på
planeten Pluto längst ut i vårt solsystem skulle han se ljus som hade
reflekterats mot jorden fem timmar tidigare. På Alfa Centauri skulle
den bild han ser i ett starkt teleskop vara fyra år gammal. Och från vår
närmaste galax skulle bilden av jorden vara åtminstone en halv miljon
år gammal, från tiden innan neandertalmänniskorna gick på jorden.
Bara att finna vårt solsystem bland alla miljoner stjärnor i vår galax
skulle vara en bedrift. Om vi låter Nordamerika representera vår galax
skulle vårt solsystem vara stort som ett äpple och jorden mindre än ett
knappnålshuvud. Vår galax är bara en av miljoner galaxer och jorden
och vårt solsystem är försvinnande små i den oändliga rymden.
Vi kan aldrig säkert få veta hur universum uppstod, men teorin om
"den stora smällen" är inte osannolik. Enligt den var från början all
materia koncentrerad på ett otroligt litet utrymme. Plötsligt inträffade
en explosion som gjorde att materian slungades utåt med stor kraft och
galaxerna och solsystemen började bildas. Beståndsdelarna i all
materia i universum, inklusive de som finns i vår kropp och i papperet
i denna bok, bildades i det ögonblicket. Universum fortsätter att
utvidgas i aöllt snabbare takt. Alla galaxer i universum, inklusive vår
egen Vintergata, rör sig fortfarande i en bana som bestämdes vid den
första explosionen.
Jordens historia börjar långt efter universums födelse. För ungefär
4600 miljoner år sedan började ett gasmoln att ta fast form och vår sol
och planeterna runt den bildades. I universum har detta hänt miljoner
gånger och händer fortfarande, men för oss var just denna händelse
viktig eftersom den gav upphov till vårt eget solsystem.
Eftersom månen anses vara lika gammal som jorden, 4600 miljoner år,
kan vi beräkna hur gammalt vårt solsystem är med hjälp av meteoriter
och stenar från månen. Det faktum att alla solsystemets planeter
roterar i samma plan stöder teorin att de har bildats ur samma roterande
gasmoln.
I början bestod jorden av glödande sten och saknade atmosfär. Så
småningom började den svalna och berg utkristalliserades ur den
glödande massan. För ungefär 4000 miljoner år sedan hade jorden
svalnat så mycket att en skorpa av hård svart sten bildades på ytan
medan smälta metaller i jordens inre sjönk och bildade en tät kärna.
Även efter det att den solida jordskorpan hade bildats vällde stora
mängder lava ut ur jordens glödande inre genom vulkaner. Vulkanerna